På jobbet, i vår profession, är det många av oss som älskar det vi gör. Men det kan också vara så att vi gör det för vårt levebröd, för att vi måste och för att så att säga få ihop till hyran. Inget fel med det. Jobbet kan vara både viktigt och oviktigt på olika sätt.
Men på fritiden, då tror jag att det är få av oss som gör saker för att vi måste. Då gör vi det uteslutande för att vi älskar det. Kanske inte lika perfekt och professionellt, men det är inte det som är grejen. Gör man en sak med hela sitt hjärta så blir det på något vis större ändå. Då blir livet som allra roligast.
Lite den känslan hade jag när jag på lördagen fick uppleva Motalas första föreningsgala. Jag kanske har sett glittrigare galor tidigare, men har aldrig varit med om en gala med så mycket hjärta och värme mellan borden. På galor kan man få se en hel del nervositet, stelhet och scenskräck, men det fanns inte ett uns av det denna gång. Folk var bara sig själva, som de ideella föreningsmänniskor de älskar att vara på sin fritid. Det kändes väldigt avslappnat och äkta.
Alla som var där kändes som vinnare och det var stort att se landsbygd och stad förenas när årets idrottsförening Godegårds SK tackade Maifs cykelklubb för det fina samarbetet, och årets idrottsledare, Maifs friidrottskämpe Peter Håkansson, tackade i sin tur Godegård för att de jobbar fram så fina spår där han kan utöva sin fritidssyssla skidåkningen.
Sedan var det häftigt att se årets eldsjäl bland övriga föreningar Birgitta Rundgren, som sade sig vara lika gammal som det Gamla folkets hus som galan hölls i, prata sig varm om gemenskap så fort hon nådde fram till mikrofonen efter en sorts eriksgata förbi alla vänner och bekanta i lokalen.
Rundgren hann prata om en bayersk afton som hon snart skulle vara med och arrangera och det är så vi känner igen det föreningsliv som så många lockas av. Det är en ständig längtan efter nya upplevelser, där det kravlöst ges utrymme att göra det man tycker om att göra.
Det var roligt att se kulturen och idrotten mötas över gränserna också. Symboliskt för min egen del att se sonens körledare sitta tvärs över bordet mot sonens fotbollsledare. Även om jag själv är en sportnörd ut i fingerspetsarna sedan barnsben har jag också en fot i kulturlivet i min egen hobbyroll som trubadur och låtskrivare.
Jag menar att det borde finnas fler samarbeten mellan musiken och kulturen och idrotten. En mötesplats som en föreningsgala kanske kan vara en liten hjälp på vägen för att de olika världarna ska kunna mötas oftare.
Gemensamt kan musik och sport skapa liv i centrum och Stora torget i Motala exempelvis. Där det ofta är så trist och öde.
Inom musiken och kulturen vet jag att det alltid är brist på scener att spela på och platser att ställa ut på. Samtidigt sliter idrotten sitt hår i sin oförmåga att locka publik till arrangemang och matcher.
Kanske kan det skapas en win-win-situation där? Jag ser framför mig en trubadur före och i halvtid på Maifs fotbollsmatcher, eller varför inte en konstutställning i sporthallens foajé i samband med Solfjäderns innebandymatcher. Det finns massor av sätt att korsbefrukta varandras styrkor och behov.
Sport och kultur har mycket gemensamt och har även mycket att lära av varandra. Hur uttrycker man sig och hur showar man gentemot en publik? Där kan idrotten lyssna. Hur får man även en lokal "gärdsgårdsmatch" intressant och spännande? Där kan artistarrangörer, som hellre tar ett coverband än chansar med någon som skriver eget, ta åt sig.
Med varandras vägar kan både idrotten och kulturen nå ny framgång.