Jag har åkt en del karuseller genom åren. Ja, frånsett de vanliga på nöjesfälten. I sportens värld är det ofta motorsporten som kan erbjuda de värsta och häftigaste upplevelserna
I det gebitet har jag att jämföra med race som passagerare bredvid rallyåkaren Martin Hjelmar på Motalas gator, som kartläsare bredvid Lasse Jonsson i Boxholms skogar, som förare av Jari Saarinens nya rallybil på Mantorp park, och som medåkare till Boije Ovebrink i 160 knyck i hans truck på racingbanan. Bland annat.
Alla åkturer har haft sin charm. Rädd var jag nog bara i skogen med Lasse Jonsson. Jag trodde vi var på väg in i träden flera gånger innan han svängde.
På Mantorp park denna gång byggdes stämningen och spänningen upp steg för steg ihop med några andra mediakollegor från tv och radio. Östgötska STCC-stjärnan Mattias Andersson berättade med inlevelse och stolthet om den Dacia-bil som specialbyggts för motorsport från början och som i år är något av det snabbaste som går att åka på en svensk racingbana. Han målade upp att han skulle köra ungefär 230 knyck på rakan, med 430 hästkrafter och inte mycket tyngd.
Med specialinsatt passagerarstol skulle han nu köra ungefär 90 procent av det han presterar på tävling.
Jag kan säga att 90 procent räckte gott för att jag ska säga att det här är det ruggigaste jag någonsin upplevt från insidan inom racingen.
Vilken acceleration, vilka bromsar och framför allt, vilken kraft och tyngdlag i kurvorna. Två varv var tillräckligt för att jag skulle känna mig slut i kroppen. Ett race för Mattias Andersson i STCC är 16 varv bland 20 andra konkurrenter tätt inpå sig. Jag förstod att alla i det här måste vara tränade som elitidrottsmän.
Jag har sett STCC på tv och live tidigare och från läktaren ser det inte ut att gå så fort. Men inifrån bilen gavs en helt annan bild. Det är oerhörda krafter som de här teamen mäter mot varandra.
Mattias Andersson är också en speciell förare. Han har på något vis alltid funnits i den östgötska toppidrotten. Redan på 80-talet och under det tidiga 90-talet minns jag honom som vass på racingbanorna, då som gokart-talang.
När årets STCC-final avgörs på Mantorp den här helgen är det speciella dagar för Andersson. Föraren gör sitt livs 500:e tävling på lördag och han kan ta sin hundrade seger. På hemmaplan, eftersom han är uppvuxen i Åtvidaberg och är verksam till vardags i Hackefors.
"Tänk att få göra ett dubbelt jubileum", drömde 41-åringen innan han skickade iväg mig i sin karusell under träningen.
Det kräver massor att vara racingförare på toppnivå, både pengar och fysik, men ändå känner Mattias Andersson långt ifrån att han närmar sig slutet av karriären.
"Jag ska köra STCC nästa år också med den här bilen och jag siktar förstås på att vinna", berättade östgöten och jag tvivlar inte en sekund på att han menar allvar med satsningen och att han har möjligheten.
Gigantiska hästkrafter i ryggen har han i alla fall. Det kan jag intyga efter mitt åk. Jag kan garantera att jag kommer att ha någon form av träningsvärk på fredagen. Det är inte ofta man har det efter bara några få minuters idrott. Då satt jag ändå inte ens vid ratten.