När de klubbarna sedan gick samman var det nedvarvade lirare i Vadstena Vipers som fick höja temperaturen i derbymatcher mot storebror Solfjädern.
Det är klart att dynamiken i stans innebandy försvunnit till viss del när allt slagits samman till en enda jätteklubb.
Det blir inte lika roligt snack på stan längre när IBK och Vipers inte längre finns.
Men tänker man lite längre än bara ser på de festliga derbyna, då är det nog en oundviklig utveckling ändå. Förr var det kvartersgäng som hette Parken, IBS och Motala AIK. Kompisgäng där spelarna även fick fylla ut tränarroller och styrelseposter.
Det var en annan tid, en tid som kallas innebandyns barndom. Den går förstås att minnas hur nostalgiskt vemodigt man vill.
Men det var inte bättre förr. Nu krävs något helt annat av en innebandyförening när en verksamhet med massor av ungdomslag ända från sex års ålder ska dras runt och när det dessutom ska ”elitsatsas” på representationslag av båda könen. Detta kräver utbildade ledare och funktionärer och eldsjälar i massor. För att orka dra in pengar och göra det jobb som krävs.

Det kan tyckas att lite av charmen med sport går förlorad när det krävs så stor organisation för att utöva en lek. Men tyvärr finns varken spelare eller ekonomi till en massa kvarterslag i dag.
För att det ska bli långsiktigt hållbart är enda vägen att samla alla krafter under ett tak. Som Solfjäderstaden har gjort.
Jag måste säga att jag är imponerad av Solfjädern på många sätt. När damlaget i går säkrade seriesegern i tvåan, med 9-6-seger mot Linköping IBK U, var det 250 personer på plats. Publiksiffran är kanske inte jätteimponerande, men jag såg i stort sett hela herrlaget där, plus många föräldrar och många knattespelare från ungdomsverksamheten. Även styrelsefolk och veteraner stod troget på läktaren.
I de här lägena känns Solfjädern som en enda stor familj. Det är snyggt att se.
När klubben nu dessutom är på väg att ta över driften av sporthallsfiket från sommaren blir det ytterligare någonting att samlas kring. Inkomstbringande dessutom.

Kan tänka mig att damer, herrar och ledare kommer att turas om att sköta den löpande driften där.
Konkurrens i form av derbyn kan man sakna, men det finns ändå mycket att vinna på att ha alla krafter dragandes åt samma håll.
När det gäller damlagets chanser att gå upp i ettan, och besegra elitserielaget Rönnbys reserver, så bedömer jag att Solfjädern slår ur underläge.
Men med den vilja laget visade inför publiken i går, då ett 0-3-underläge vändes utan problem, är ingenting omöjligt. En bra start hemma kan göra en skräll möjlig i returen i Västerås.
Ett avancemang till ettan blir en seger för hela klubben. Precis som det var när herrarna kvalade sig upp dit i fjol.