Jag var med den där kvällen nere i Kungälv för att som MVT:s utsände rapportera när Motala för första gången fick ett allsvenskt (det högsta serien hette så på den tiden) lag i bandy. I en direkt avgörande match hade Kungälv besegrats med uddamålet Och ”Larsa” Andersson var stor matchhjälte genom att pricka in den avgörande straffen.
Glädjen stod förstås högt i tak hos östgötarna efter matchen men jag vet att jag på resan hemåt funderade lite över om IFK skulle ha någon chans att överleva mer än ett år bland bandyns storheter. Jag var jag lite tveksam men det blev alltså 30 år innan det den tunga degraderingen var en verklighet.

Som sportjournalist har jag följt IFK under alla de här 30 åren och och sett mängder av matcher och såväl höjdpunkter som besvikelser. Två SM-finaler med guld 1987 som kronan på verket glömmer man förstås inte.
Föreningen har varit duktig på många saker. Inte minst gäller det förmågan att plocka fram killar från de egna ungdomsleden. När laget gick upp i högsta serien var det till största delen med spelare som inlett karriären som ungdomsspelare i IFK och just det här med att ta fram talanger har man under alla år varit bra på. Tyvärr har man haft svårare att behålla dom.

När man tänker efter lite så är det egentligen intressant att se hur utvecklingen varit genom åren och hur klubben förändrats. När laget tog steget upp för 30 år sedan var det en stark offensiv som låg bakom. Det var offensivt lagda spelare för nästan hela slanten och det där med att täppa till bakåt var man inte så noga med. Och det behövdes ju knappast heller ...
Men så småningom ändrades det hela. I stället för den ibland lite sorg­lösa offensiven utvecklades laget till att bli alltmer defensivt under årens lopp. Det var bakåt det skulle tätas till och det hade högsta prioritet. En ideologi som pågått under många år och som jag för ganska många år sedan fick klart för mig gällde. Det var vid en bortamatch mot Villa där IFK spelat oavgjort i en målsnål tillställning som jag efter matchen ställde en fråga till en ansvarig IFK-ledare om varför man inte satsade på ett slå en öppnande passning och frispela en lagkompis i stället för att vända om och spela hem till egna backlinjen.
Svaret jag fick var: ”Tänk om vi missar den passning, då kan ju dom kontra och göra mål”.

Classe Jungewall försökte under sin korta tid som IFK-tränare ändra på det hela och satsa på ett mera offensivt IFK men fick snabbt silkessnöret efter flera förluster med många insläppta mål och så var man tillbaka i den ”trygga” defensiven igen.
Orsakerna till att IFK nu åker ur är flera men jag vill påstå att en är just det här defensivtänkadet och bristen på ett eget offensivt spel. Att IFK har så förtvivlat svårt att föra matcher mot ”sämre” lag beror just på detta och det är ingen tillfällighet eller otur att laget gjort minst mål av alla i elitserien den här säsongen.

Det blir tufft att ta sig tillbaka igen men ungdomsverksamheten gör ändå att man kan hoppas. IFK har ju visat förr att man kan plocka fram talanger.

Ulf Törnell, före detta sportreporter på MVT.