Få saker kan inspirera mig som OS-hjältar. Alla har de olika mål. En del är nöjda bara med att få delta. Andra är där enbart för att vinna. Åter andra är där för att göra sitt bästa och hoppas så klart på medalj.
De senaste veckorna har vi verkligen fått se alla dessa exempel. Det går bara inte att åka till OS och hämta hem en medalj. Vissa stunder sitter man (läs jag) där framför tv:n och funderar på vad som egentligen händer. Ska det vara så svårt? Särskilt tungt måste det vara, som i Helena Jonssons fall, att komma in som storfavorit. Alla inklusive hon själv förväntar sig att hon ska ta hem medaljerna. Jag led med henne. Man såg till och med redan efter första tävlingen att hon inte ville vara i OS och tävla.
Jag gissar att det kommer att ägnas en hel del åt mental träning till nästa OS.

Det andra fantastiska med detta OS måste väl vara de unga och charmiga skidtjejerna. Fröken Haag kan ju verkligen charma brallorna av vilken tråkreporter som helst. Att se deras otroliga och sanna glädje efter medaljerna är så sjukt roligt. När de sedan berättar målande om sina slitiga träningstimmar som tagit dem till dessa medaljer, ja då trillar nästan tårarna nerför mina kinder. Jag känner nästan blodsmaken i munnen efter att ha sett dem ta ut sig max. Och det enda jag gjort är att sitta och SKRIKA som en tok i soffan.
Måste dock erkänna att jag är som allra mest knäpp när jag tittar på sport i min ensamhet. Sorry Eric, men så är det. Helgen ska jag tillbringa för mig själv. Jag kan verkligen se fram emot att få liggsitta, som bara jag kan, i soffan själv med kudden i knät och få kommentera på mitt sätt.

På tal om vad man har för mål med sitt OS som aktiv. Läste en gripande artikel av Simon Bank i Aftonbladet häromdagen.
Den handlar om den kanadensiska konståkerskan Joannie Rochette vars mamma dog i en hjärt­attack två dagar innan hon skulle tävla: ”Tänk dig att du tränat ett helt liv för att kunna vinna en OS-medalj. Tänk dig att du till slut får chansen att göra det i ditt hemland, inför dina egna landsmän. Tänk dig att den du helst av allt vill dela det med är din mamma, hon som följt dig, stöttat dig, kört dig och älskat dig varje steg på vägen.Tänk dig sedan att hon dör, två dagar innan det ska bli verklighet.”
Jag får gråten i halsen bara jag läser denna text. Starkt gjort att kunna prestera som Joannie ändå gjorde. Hon blev min hjälte den dagen.
Ni som läser mina krönikor kommer kanske ihåg att jag tippade vilka som skulle ta de svenska medaljerna. Hmm… Vi kan väl säga som så att någon tipparexpert lär jag väl inte bli anlitad som i framtiden.
Har för mig att jag sågade de svenska skid- och skidskytteherrarna. Och tji fick jag. Men det tar jag gärna.

Motalatjejen Anna Tybring är 30 år och kring­resande i världen som proffs på Europatouren i golf. Hon är sambo med bandyspelaren Eric Ågren och har en okänd talang i att hitta bra resor.