I det som vi kan kalla en uppvärmning inför lagtempot lyckades Friberg göra en bra insats. Han gjorde en bra prestation i sitt livs hittills största lopp.
Det blev en 25:e plats på 1 500 meter med tiden 1.49,13, vilket måste ses som godkänt. Till och med väl godkänt, kan recensionen bli för Motalasonens olympiska debut.
Det känns som han har det psyket, Friberg. Han har skalle till att inte vika ned sig när det gäller som mest. Det borde vara positivt inför lagtempots kvartsfinal som går natten mellan fredag och lördag kommande helg.
Det är då det gäller för Daniel Friberg och det är då vi ska sitta uppe och hålla tummarna med svenska medaljförhoppningar.
Att de tre svenska åkarna låg så nära varandra i tid på individuella 1 500 meter borde också vara ett positivt tecken.
Även om Sverigetrion var en bra bit från tätåkarna.
Nu möter Sverige favoriter som Norge eller Holland i kvartsfinal, vilket gör att Sverige slår ur underläge. Men ingenting är omöjligt, det har grabbar som Björn Ferry och Marcus Hellner och tjejer som Charlotte Kalla, Anna Haag och Anja Pärson visat i OS hittills.
Jag tycker att det är ett otroligt häftigt OS hittills ur svensk synvinkel.
Jag måste bara få understryka vilken enorm taktisk triumf det var av svenskarna i helgens skiathlon. På cykelvis lagåkte gänget, med Johan Olsson som kaxig utbrytare. Visst var det stort att Marcus Hellner vann, men jag är nästan lika imponerad av Johan Olsson som hade krafter kvar för ett brons efter att ha blivit ikappåkt av klungan.
Det var en riktigt stor svensk idrottsdag när det blev två herrmedaljer i skiathlon.
Helt i klass med storhetstiden på Svan och Wassbergs tid på 1980-talet.

På hemmaplan kanske det inte var fullt så dramatiskt att IFK Motala besegrade Stjärnan med 4-1 i går. Det var en seger en dag när vi mest kommer att minnas de oerhörda snömassorna och hur vi alla fått skotta oss fram i våra liv.
Med IFK:s fina historia med SM-guld och 30 år i högsta serien kan det tyckas att det inte är något att skriva hem om att det nu blivit tre raka segrar och att kontraktet är säkrat i näst högsta serien. Det är låg nivå jämfört med hur det en gång har varit.
Men att IFK nu klarat sig igenom den här ”överlevnadssäsongen” med hedern i behåll är ändå en framgång på sitt sätt. Många unga spelare har fått rutin och många i laget har kontrakt för minst ett år till.
Det gör att tränaren Dennis Gustafsson och övriga kring och i laget nu har en chans att fortsätta ett långsiktigt bygge.
Jag tycker att det finns en liten plattform för framtiden nu, trots att bandyhallsnacket fortfarande inte känns särskilt nära verklighet i Motala.
Jag tror nog att utomhus-IFK kan ta ytterligare ett litet steg uppåt nästa säsong, även om någon av veteranerna säkert lägger av.