Ungefär som att friidrott är urtypen för sommaridrott. Åtminstone enligt mitt förmenande. Och det ser ju så fasligt enkelt ut när skidåkarna diagonalar fram där i spåren. För klassisk skidåkning ska det vara. Det har troligen att göra med att den fria stilen inte var uppfunnen när jag lärde mej att uppskatta skidåkning.

Tyvärr har jag inte ägnat mej åt skidåkning själv på minst 30 år. De snöfattiga vintrarna har väl varit främs-ta orsaken till att man inte köpt ändamålsenlig utrustning. Men ett telefonsamtal skulle förändra bilden. Strax före jul ringde en kontakt jag har via jobbet. Han är regionchef på ett av våra större försäkringsbolag. Eftersom hans bolag var med och sponsrade Vasaloppet hade han knäckt den idiotiska idén att bjuda mej och ett antal kollegor på en start i nämnda lopp.
Självklart tackade jag naturligtvis nej. Jag har inte åkt skidor på 30 år och kunde knappt åka då heller för den delen. Dessutom är allmänkonditionen i dag långt ifrån vad den borde vara. Jag förklarade vänligt men bestämt att start var uteslutet. Tio minuter senare ringde en kollega från Uppland.
”Jag hängde på, det har väl Du också gjort”, var hans inledning på samtalet.
Sedan förklarade han att han låtit sig anmälas till ”Kortvasan”. Vasaloppets kortaste distans på tre mil. Då flög själva fan i Augustsson. Inte ska väl denne till åren komne kollega, det vill säga han är lika gammal som jag, få tro att jag backar ur.
”Självklart inte”, svarade jag. ”Vi ses i skidspåret”. Sedan var det bara att ringa upp försäkringsmannen och låta mig anmälas.

Dagen före nyårsafton köpte jag utrustning och på nyårsaftonen tog jag premiärturen på Motala golfbana. Det handlade bara om sekunder innan jag insåg att det nog inte var så enkelt som det ser ut att vara. Avsaknaden av skyltar gjorde att jag inte visste hur jag skulle åka. Men fel åkte jag. Så i stället för den planerade halvtimman var jag tillbaka vid startplatsen först en timma och femtio minuter senare. Precis när jag kom fram gjorde jag dagens åttonde vurpa inför hänförda åskådare.
Sedan kom träningsvärken efter hand. Ljumskar, baken, armarna och så höfterna som jag landade på när jag vurpade. Alla dessa delar protesterade mot den omilda behandlingen. Värst var det nog med armarna. Jag kunde inte drömma om hur ansträngande skidåkning är för armarna. När nyårssupén senare avnjöts orkade jag knappt lyfta besticken till munnen.
Sedan nyårsaftonen har väl ett drygt tiotal träningspass genomförts i sakta mak. Den stora utmaningen är att inte vurpa när det går svagt utför. Detta har jag hit intills bara lyckats med vid ett träningstillfälle. I övrigt har jag till och från legat där på marken vid varje träningsrunda.
Men jag har ytterligare tre veckor på mej så det ska nog gå bra. Kanske inte bra. Men det ska nog gå. Kanske. Dessutom kommer jag fortsättningsvis att ha lite större förståelse för skidåkare som åker omkull, som tröttnar i spurten för att armarna värker, som trasslar in sina skidor i medtävlarna, som inte orkar saxa i full fart ända upp i uppförsbackarna, som bryter stavar, som tappar ena skidan. Kort sagt kommer jag att med emfas försvara skidåkare som inte lyckas fullt ut.

Kjell Augustsson är 56 år och bor i Motala. Han är bland annat länsidrottschef och vice ordförande i Östergötlands fotbollförbund. Under många år har han verkat i Borens IK, som bland annat ordförande och en av många ansvariga under klubbens populära inomhuscup.