Snart är det halvtid i den allsvenska bandyn. Av IFK Motalas åtta matcher har jag sett sex och i stort måste jag säga att jag är imponerad. Jag är positivt överraskad av två saker:
1. Klassen på matcherna.
2. Publikintresset i Motala.

Om vi tar spelkvalitén först så hade jag räknat med att den skulle gå ned markant från elitserien. Visst är det viss skillnad, men inte så stor skillnad som jag trodde. Det finns inget lag i söderserien som är riktigt dåligt, ingen särklassig jumbo som räddningsplanka.
Jag skulle vilja beskriva det som att alla lag, åtminstone de flesta, har ett par-tre toppspelare som man är beroende av. Resten är utfyllnad. Om toppspelarna är skadade eller ur form eller har en dålig dag betyder det att alla lag i serien är slagbara.
Det är den ovissheten, att ingen är oslagbar, som gör att jag tycker att serien är oväntat spännande.
Kanske tycker publiken likadant för i Motala har folket slutit upp bättre än vad jag kunnat tro. Till matchen mot Jönköping, ett anonymt motståndarlag, kom det 415 personer till Isstadion i lördags. I tio minusgrader är det en väldigt bra publiksiffra.
De tidigare tre hemmamatcherna mot Ale-Surte, Gripen och Boltic har också lockat 500-600 personer. Siffror som måste betecknas som bra med tanke på att IFK åkt ned en division.

Den närmaste framtiden ser också kittlande ut med Motalaögon sett. På annandag jul väntar Sergej Infalins Stjärnan borta i Oskarshamn, en svår match men där jag tror att IFK vinner. Sedan väntar två ”lättare” matcher kring nyår, Otterbäcken hemma och Nässjö borta. Där måste det bli två segrar och blir det som jag tror kan IFK toppa tabellen till trettonhelgen när serien vänder med bortamatch mot Ale-Surte.
Just skiljer bara två poäng mellan femman Motala och ettan, som är just Ale-Surte.
Mot Jönköping i lördags hade IFK inga problem att ta sin 10-6-seger, trots att försvaret läckte ganska ordentligt emellanåt. Men det tyckte inte jag spelade någon roll när det hela tiden östes på framåt.

Mot Jönköping bevisade Jonas Eriksson att han är en komplett målskytt på den här nivån. Eriksson kan göra mål på skott, på frilägen och han håller sig framme på returer. Det är ingen tillfällighet att han just nu ligger tvåa i seriens skytteliga.
En spelare som imponerar allt mer är också Yurij Nikulshin, veteranryssen som börjar komma in i lagets spel. Välbehövligt, eftersom det kan bli lite enahanda när allt spel annars ska gå genom Patrik Spångberg. Men nu har Nikulshin visat att han är en skolad spelmotor och att han också är en passningsspelare av rang, en kille med blick för det stora spelet.

Med Nikulshin bredvid Jonas Eriksson, Spångberg och Mattias Sjöholm kan man säga att IFK har fyra riktigt bra etablerade spelare, vilket betyder att IFK blir mindre sårbart på det sätt jag beskrivit ovan.
Målvaktsfrågan behöver heller inte längre ses som så panikartad, med tanke på att tränaren Dennis Gustafsson nu själv gått in och axlat skadade Martin Heurléns mantel i två matcher.
Det har Dennis gjort helt okej och mot Jönköping visade han gammal god klass när han räddade en straff och stod för en målgivande utkastspassning.
Men långsiktigt tycker jag att Daniel Wärn borde ges fler chanser mot de ”lättare” lagen framöver.