Massor av härliga evenemang, det är så underbart att de fyller vår bygd. Det skapar så mycket glädje, för alla. Min idé med journalistik är att ibland försöka uppleva det inifrån. För att få en så riktig bild som möjligt av det. Varje gång befästs min bild, att vi lever i en arrangemangsbygd. Inte bara Motala då, utan även Vadstena är bra på det.

Jag är glad att jag tackade ja till Walking boys förslag att gå Slättamilen. Vi brukar prata en del på VGIF:s matcher och ses så att säga "i vimlet". Nu blev det en fem timmars promenad, picknick, och trots att vi bara var bekanta från vimlet så tog samtalsämnena aldrig slut.

Det är mitt bestående bästa intryck av Slättamilen, hur aktiviteter av det här slaget är icebreakers i relationerna och hur det aldrig blir tråkigt när sport och fest kombineras.

Jag tog med mig min kompis Roland, fotbollstränare och som hjälper mig med min träning, till laget där vi hade att lösa problem tillsammans med några av stans bästa, mest engagerade, idrottare från min föräldrageneration. Med handbollsstjärnan Malin Karlssons pappa Kenneth, exallsvenske Anders "Putte" Nilsson som spelade i Derby på 1970-talet, den riktige "Mulen", det vill säga Jonas Oskarssons pappa Thord, och mångsysslaren Ulf Jönsson, som jag tidigare porträtterat i Önskeintervjun, bildade vi "de gående pojkarna".

Problem som skulle lösas var letning i Biltemakatalog utan register, bygga legotorn i stafett, gå på styltor och kasta stövel i bilring, skjuta boll i mål på tid i stafett, mäta inlindade och oräta kablar, gissa tid utan att titta på klockan, och anordna råttfällor i stafett.

Samtidigt som det var det tipspromenad, med 15 uppgifter. Jag har inget resultat, men upplever att vi samarbetade bättre och bättre längs vägens gång.

Fem timmar höll vi på och det känns i benen dagen efter. En lång sträcka gick vi på museijärnvägens banvall, ovana typ av steg, vilket gör att det känns i låren ungefär som efter Motalabuggen på Motalas gator förra våren.

460 personer gjorde det här totalt och det var få tråkiga stunder på fem timmar, även om det fanns transportsträckor. Men då cirkulerade vi i vår grupp och diskuterade allehanda samhällsfrågor och sportfrågor, som till exempel Zlatans VM-chanser.

Även med andra lag fanns det gott om möjligheter till snack och samvaro. Wetterns hockeyordförande Anders Eek berättade att ishockeyklubben i stan har en styrelse, men lite för liten för stadgarna. Men det kanske kunde ändras i stadgarna, bedömde han.

Det kändes som att hela Vadstenaidrotten, den som utfört det så kallade "Vadstenaundret" jag skrivit så mycket om, var med på Slättamilen. Framgångar diskuterades, men också motgångar som VGIF:s damfotbollslag.

Ett ämne på tapeten var sammanslagningar, vilket Vadstenas idrottshistoria är full av. Enligt de som varit med kanske inte sammanslagningar medfört så mycket gott, även om de kanske varit nödvändiga. Men det finns få bra exempel på samgåenden, sådana som utvecklat och inte bara smalnat av.

Apropå det har jag fått oväntat mycket reaktioner på min krönika om ett nytt herrlag i Motala. Inte så mycket från klubbledarna, men desto mer från spelare som ger tummen upp och efterlyser något sådant. Jag ser en klyfta just nu, mellan vad spelare vill och vad ledare vill. Här behövs det samtal för att överbrygga det. För så många spelare finns det inte, att klubbarna kan köra på i gamla vanliga hjulspår. Det måste till nya sätt att jobba.

Slättamilen är en bra grej under avdelningen nytänkande, även om arrangemanget har hunnit få tio år på nacken. Men det är en lysande idé, trevligt och för alla. Skapar engagemang och inkomster till arrangören. Kanske något att ta efter i Motala på hösten?