Det var den heta sommaren 1996. OS i Atlanta. Jag kommer ihåg att det var hett och att det hände på nätterna. Det var precis som fotbolls-VM i USA 1994.
Vi var ett kompisgäng som satt uppe och såg tävlingarna och ofta var det efter krogen, med extra hög stämning som effekt.
Den roll som Klas Ingesson och de andra svenska spelarna hade 1994, den hjälterollen hade en Motalason 1996. Jag tänker förstås på Anders Holmertz.
Jag har nog aldrig följt simning på det viset som i Atlanta-OS, det var som att gå på fotboll på puben eller som att gå på rockkonsert.

”Holmertz, Holmertz, Holmertz”, minns jag att vi skanderade där i lägenheten i centrala Linköping när han skulle simma ett av sina lopp.
Den här natten kom Holmertz femma och jag minns att det tog död på stämningen en smula, men han var ändå vår hjälte. Jag minns också att vi förstod hur stort det är att ha en lokal idrottare att följa i en olympiad.
De lokala olympierna står ju så att säga inte som spön i backen, vilket säger en del om hur svårt det är att ta sig dit. Triathleten Johanna Forsberg försökte mot Sydney, minns jag, men nådde inte målet. Anna Enocsson missade också att vara med i OS i sin mountainbikekarriär.

Däremot fick Joachim Willén lyckan att vara med i Sydney-OS i triathlon 2000 och jag vet att det är ett minne för livet för honom, även om han inte var med i någon medaljstrid.
Snart har tio år gått när nästa Motalason finns med i SOK:s rullor, skrinnaren Daniel Friberg som i helgen klarade alla kvalgränser i världscuptävlingen i Salt Lake City.
Nu lär Friberg få starta med sitt lagtempolag i Vancouver-OS. Att SOK säger ja till skrinnarna ser jag bara som en formalitet. Jag kan inte tänka mig något annat, även om Friberg själv inte vill ropa hej ännu.
Men då, i februari nästa år, kan det bli så att man sitter där med en öl i näven på natten och vrålar: ”Friberg, Friberg, Friberg...”
Skridskosport i Motala kommer aldrig bli hetare än så.