Stockholm är Sveriges huvudstad, men har nu tappat Sveriges "super bowl", bandyfinalen. Bandyns huvudstad Uppsala har tagit tillbaka sin klassiker. Vad spelarna tycker om det är glasklart, de gillar det inte och tycker att det är självklart att årets viktigaste match ska spelas inomhus, vilket betyder bästa tänkbara förutsättningar oavsett väder.

Men nu är en sport långt mer än sina spelare, det är ekonomi och supportrar också och det är vad jag förstår skälet till att SM-finalen är tillbaka i "landsorten" efter utflykten till Friends och Tele2.

Detta var också skälet till att årets upptaktsträff inför elitserien förlades till Flustret, legendariska krogen som alla bandyälskare har en relation till efter finalfesthelgerna i Uppsala genom åren.

Artikelbild

| I bandyns huvudstad, på den klassiska finalkrogen, klev IFK Motala tillbaka in bland de bästa. Som statister i stjärndansen, skriver Jens Bollius från Flustret.

Det är mycket känslor när man tänker på bandy och Uppsala, inte bara partyminnen utan också många sportsliga hågkomster. Glädje som när Henrik Hagberg tog sitt SM-guld med Saik 2000, snömatchen när Exet Erixon vann med Bajen 2010, och när Stefan Samuelsson var en av legendarerna som fick defilera före matchstart kring finalens 100-årsjubileum.

Jag minns också sorg som Patrick Sandells tårar när han missade straff för Bajen som föll, och Motalagrabbarnas tårar när de föll i finalen av miniallsvenskan. Det är den generationen med killar som Rohlén och Spångberg som vuxit upp och tagit IFK till högsta serien nu. Oförglömligt är ju också 2009, när pappa Spångberg, Patrik, grät i omklädningsrummet på Studenternas IP efter IFK:s degradering ur högsta serien. För första gången hade IFK:s bandylag åkt ur.

Motalalaget har egentligen aldrig varit riktigt bra sedan dess. Inte som 80-talets och 90-talets finaler och semifinaler. Året före, 2008, tog Ola Grönberg IFK till skrällkvartsfinal, men efter 2009 har det varit långt från slutspel. Åtta år med sju i allsvenskan och en i elitserien, säsongen 12/13 då IFK bara vann tre av 32 matcher i serie och kval.

Jag minns upptaktsträffen då för fem år sedan, 2012 på ett hotell i Stockholm. Det pratades nästan inget om IFK, det enda jag minns är kort bottensnack och att Per Fosshaug hyllade Lukas Perssons hårda skott.

Jag vet inte om det är oroväckande eller bra, men på denna upptakt på Flustret pratades det nästan inget heller om någon ledare eller spelare i IFK. Åtminstone inte från scenen. Mer än då om de fyra kändisar som IFK tappat, Spångberg, Lehnbom, Ågren och Aaltonen.

Uppenbarligen är det då laget och kollektivet som ska göra det om IFK ska skrälla. Det var för övrigt enda stället som Motala nämndes på i förbundets egen elitenkät, utfrågning av 211 spelare och ledare. Elva procent, fjärde mest, tror att Motala blir årets överraskning.

Om vi ska jämföra med förra gången, då IFK åkte ur direkt, är laget yngre nu. Ungt, hungrigt och entusiastiskt. Det tror jag gör att IFK har god chans mot de andra bottenlagen Kalix, Tellus och Tillberga.

Vilket lag som vinner? Det måste bli Sandviken.