KRÖNIKA Tänk er att det i dryga 50 år arrangerats en dansbandsfestival i Motala. Den är alltid trevlig, trallvänlig så där som dansbandskvällar ofta är.

Man känner igen låtarna och man vet vad man får. Skönt gung som man mår bra av helt enkelt. Man hänger med likasinnade. Snackar om att man nog måst köpa den senaste skivan favoritbandet släppt. Men man blir inte kanske inte speciellt överraskad.

Och det tilltalar kanske inte heller alla typer av människor. De av oss som vill ha lite mer ös, lite mer skrikande gitarrer och mer tryck i basen, kanske inte lockas hur trevligt alla som varit där än säger att det är.

Artikelbild

Tänk er då att arrangörerna säger. "Nä, nu jäklar kör vi arenarock. Med de mest extrema banden och all pyroteknik vi kan hitta."

Det är ungefär så jag ser på Vättern bike games.

Det är Vätternrundans svar på arenarock och det blir något helt annat än vad vi har sett i Motala tidigare.

För här kommer det bli action fart och överraskningar. En del av de saker som de tävlande kommer göra har jag svårt att förstå att det ens är möjligt att göra.

För hur i hela fridens namn kan man flyga 15 meter rakt upp i luften, göra ett par volter och sen landa på hjulen igen som världsmästaren Emil Johansson och de andra slopestyleåkarna gör? För mig är det fullständigt obegripligt.

Ungefär lika obegripligt som det är hur man kan balansera en cykel på bakhjulet och sen hoppa från kabeltrumma till kabeltrumma som Nadine Kåmark här ovan kommer göra.

Men häftigt att se dem göra det är det. Riktigt häftigt.

Varför gör Vätternrundan det här då? Ja, det finns säkerligen många skäl. Ett är att de vill visa upp mångsidigheten inom cykelsporten.

Men framför allt så tror jag att de vill få kidsen att vilja börja cykla i någon form. För hamnar de bara på en cykel.

Ja, då är ju chansen betydligt större att de också kommer på den där dansbandsfestivalen en dag.För den kommer fortsätta vara precis lika viktig för Vätternrundan som den alltid varit.