Han växte upp i Motala, var borta i närmare 25 år men är sedan 15 år tillbaka i hemstaden. Att Johan och hans familj flyttade till Motala hade inte med hemlängtan att göra, utan att hustrun Lena fått jobb i Linköping.

– Vi funderade på var vi skulle bo. Dottern med hästintresse ville till landet, sonen ville ha asfalt. Vi hamnade i Motala, mest för att vi hittade ett lämpligt hus här. Det blev så bara och det blev bra. Det är enkelt att bo i Motala, man har nära till allt. Jag saknar egentligen inte något från Stockholm, utom en del personer.

Barndomshemmet fanns på Trädgårdsgatan, skolgången gjordes på Östra, Zederslund och Platen. Sedan bar det iväg. Först till Linköping för ekonomistudier. Därefter hamnade Johan i Uppsala på ett företag i livsmedelsbranschen. Efter fyra år där blev han erbjuden att bli vd på ett litet städbolag med hemvist i Solna, men med uppdrag över hela Stockholm.

– Jag var där i 17 år. 15 av dem var guldår. Sedan blev vi uppköpta och slogs ihop med andra företag.

Johan trivdes inte, det blev meningsskiljaktigheter och han fick sparken efter att ha talat om vad han tyckte.

Efter ett år i ett annat städbolag bestämde han sig för att göra något annat.

– Jag sökte en utbildning hos försäkringsbolaget Skandia och blev intervjuad av regionchefen "Bobo" Dillner. Vi pratade mest om Motala där han har en bror, Janne. "Du kan börja", sa Bobo.

Karriären i Skandia blev dock kortvarig.

– När det blev finanskris 2002 sa man upp alla nyanställda. Då sökte jag jobb söder om stan, vi bodde i Huddinge. Jag hade bilpendlat in till Stockholm varje dag och det var mycket bilåkande i jobbet, så jag hade tröttnat på det.

I närbelägna Haninge fanns Södertörns försäkringsmäklare, här fick Johan jobb och sedan nio år äger han firman.

– Vi säljer inte så många försäkringar utan förvaltar mest befintliga hos kunder över hela landet.

Johan sköter jobbet från kontoret hemma i villan, även om det blir något Stockholmsbesök varje vecka.

– Det är ett fritt jobb och telefonen är en väldigt bra uppfinning.

Man kan knappast skriva om Johan Lundgren utan att nämna hans far, Karl-Gösta Lundgren som gick bort 2015.

K-G var under många decennier en viktig del av Motalas musikliv och spelade och sjöng i diverse olika sammanhang, så att sonen skulle bli musikant var ingen högoddsare.

Johan började ta pianolektioner på Folkliga musikskolan som sjuåring, men tröttnade och bytte till gitarr med Curt Broman som lärare.

– Jag var väl inte mer än tio år när jag började spela ute tillsammans med pappa, säger Johan och nämner andra medmusikanter som Arne Gustafsson och Daga Lamberth.

Det blev många spelningar tillsammans för far och son genom åren. Under 70-talet gjorde han också många festspelningar med pianisten Åke Olsson.

Ungefär samtidigt blev det el-basspel med Stieg Ströms orkester när den ordinarie basisten var upptagen på annat håll.

– Stig frågade om jag kunde spela bas. "Det kan jag nog", sa jag fast jag aldrig gjort det förr.

Det blev ingången till det som nu är Johans huvudinstrument - kontrabasen - som han bland annat trakterar i Vadstena jazz friends och Örjan Lindgrens vänner.

– Örjans är ett sjumannaband som nyss återuppstått, men låter jättebra.

Dessutom har han tagit över en del av pappans åtaganden, som att ingå i husbandet vid träffar på Församlingshemmet.

– Jag har lite svårt att säga nej, men det är kul.

Därtill har Johan varit med om att starta nya evenemang, som musikandakterna i Motala kyrka under Vätternrundafredagen och de årliga julkonserterna på Kulturakademin.

– Det är en förmån att få spela med professionella sångare och musiker.

Det är mycket spelande, särskilt med tanke på att Johan varit borta från musiken ungefär lika länge som han varit borta från stan.

– När jag bodde i Stockholm spelade jag inte alls, frånsett några gånger här nere i Motala.

Kontrabasen Johan använder är arvegods efter pappa K-G, som när han gick bort lämnade mängder av instrument efter sig.

– Vi hittade tio dragspel, 15 fioler och en massa annat smått och gott. För att inte tala om alla noter.

Avslutningsvis, beskriv dig själv som person.

– Lite för snäll, även om jag kan bli arg. Men det tar lång tid innan jag blir det. Och så kan jag vara lite slarvig. Inte i jobbet, men privat.

Det stämmer nog, för det första artikelförfattaren ser på väg in till det Lundgrenska hemmet är en kvarglömd nyckelknippa i garagedörren.