I februari i år gjorde Tony en biopsi på urologen på US. Han fick då veta att det inte är sällsynt att man kan drabbas av feber efter ingreppet. Redan på natten, när Tony låg hemma i sin säng i Motala, fick han feber och frossa. På morgon ringde hustrun till urologen. Hon ombads då att vända sig till akuten i Motala, eftersom det är närmare att åka dit. Väl där skulle hon be personalen att ringa till urologen och även berätta om den biopsi som Tony gjort.
– Läkaren i Motala gjorde allt rätt, utom att ringa till urologen, säger Tony uppgivet.
Ann förklarar hur hon gång på gång upplyste den aktuella läkaren att ta kontakt med urologen, men kommunikationen uteblev. Efter blodprover och en lungröntgen skickades Tony hem, ordinerad två Panodil tre gånger om dagen för att hålla febern nere. Enligt Ann sade läkaren att en infektion efter den aktuella biopsin inte visar sig förrän tidigast fem dagar efter ett ingrepp. Läkaren beskrev också Tonys allmäntillstånd som "lätt trötthet dock opåverkat". Själv, säger han, kommer han inte ihåg så mycket av besöket. Han mådde mycket dåligt av frossan och upplevde att han var nära att svimma inne på toaletten.
Paret åkte hem igen. Runt lunchtid, när Ann var nere i köket, hörde hon hur det lät konstigt ifrån sovrummet på övervåningen.
– Det dunkade, säger hon.
Det visade sig att Tony låg och skakade av frossa så att hela kroppen ryckte och han var genomsvett.
Ann ringde då åter urologen på US som uppmanade henne att ringa efter ambulans.
Tony minns inte mycket av det händelseförloppet men upplevde att det blev ett riktigt "pådrag" när han genast fördes till urologen och att det var mycket folk runt omkring honom då han anlände. Där och då påbörjades en intravenös antibiotikabehandling mot den konstaterade blodförgiftningen, åtskilliga timmar efter att han drabbats av feber och frossa hemma i Motala.
– De första tre dagarna var det krisigt eftersom febern steg hela tiden, säger Ann.
Hon upplever att läkarna var fåordiga om Tonys tillstånd men att sköterskor senare ska ha sagt att han varit mycket illa däran.
Eftersom Tony tidigare haft en hjärtinfarkt – och har en pacemaker inopererad – fanns också en oro över att det kritiska sjukdomsläget skulle påverka hjärtat.
– Jag tänkte, jag kommer aldrig mer hem. Bara vetskapen om att jag var så oerhört nära. Man får sig en tankeställare, säger Tony.
Det han inte minns av tiden på sjukhuset, fyller Ann i. De känner varandra väl efter att ha varit tillsammans i dryga 40 år. Tony smuttar på kaffet medan han försöker tänka igenom hela händelseförloppet. Det har varit tuffa månader och efter de dramatiska dagarna på US drabbades han av ytterligare komplikationer vilket ledde till att han fick gå igenom flera antibiotikakurer. De har tärt hårt på hans kropp.
– Jag mår fortfarande skit. Jag är totalt slut och orkar ingenting.
Paret har efter händelsen valt att göra en anmälan till både Patientnämnden och Inspektionen för vård och omsorg (IVO).
– Hade personalen lyssnat hade Tony aldrig behövt bli så här dålig och som anhörig upplever jag att de var totalt nonchalanta. Det känns som om Motala och Linköping inte jobbar ihop, säger Ann.
– Det hade varit så enkelt att ringa till urologen. Jag hade mått så mycket bättre i dag. Jag hoppas att ingen annan ska behöva drabbas på samma sätt som jag, säger han.