Dagen hade varit som vanligt, men på kvällen blev Jerry och Cecilia Emanuelssons son Leo, två år, febrig och somnade i sin pappas famn i soffan. Efter en stund blev han plötsligt okontaktbar, ögonen rullade bakåt och han slutade andas.
– Jag trodde att han dog där i min famn. Han blev alldeles blå om läpparna och bara försvann, säger Jerry.
Familjen ringde direkt 112 och fick besked att en ambulans var på väg så fort som möjligt. När Jerry lade på luren var det med uppmaningen att ringa direkt om läget förvärrades ytterligare.
– Då trodde man kanske att det skulle ta en kvart eller så, men ambulansen dröjde, säger Cecilia.
Sakta, sakta började Leo komma tillbaka. Han fick tillbaka färgen och andades igen, om än väldigt ansträngt och oroligt. Efter en timme hade ambulansen fortfarande inte dykt upp, men anfallet var då över och Leo hade somnat om igen.
– Efter en timme och en kvart kom de. Då undrade man ju vad som hade hänt. När vi ringde var det ju på liv och död för oss. Det var riktigt otäckt och så tog det så overkligt lång tid, säger Jerry.
Förklaringen de fick är att trycket är hårt på Motalas två ambulanser. I så fall, menar Jerry, borde kanske situationen ses över.
– Det kan inte vara meningen att de ska gå på knäna. Man äventyrar ju patientsäkerheten i så fall. Och vad går våra resurser till då, undrar han.