Matsalen på Hällaskolan i Borensberg är nästan fullsatt. Vid ena väggen står Marianne Walther, ordförande för Plan- och miljönämnden, och räddningschef Anders Sigfridsson. Publiken består av kommuninvånare och representanter från både näringsliv och politik. Frågan som ska diskuteras stavas Räddningstjänstens brandstation i Borensberg. Efter en utredning under 2015 så presenterades fyra olika lösningar, men även om beslut fattas först den 12 juni så lutar mycket åt alternativ 2b. I korthet så innebär alternativet att dagens styrka minskas från fem personer till tre personer.
Medan Marianne och Anders berättar om bakgrund och resonemang till de olika alternativen, med fokus på alternativ 2b, så viskas det bland publiken. Några skakar på huvudet. När första frågan ställs är stämningen redan tryckt, det är tydligt att åsikterna går isär. Nästan samtliga frågor och yttranden, alla odelat kritiska, följs av applåder.
"Borensberg växer, att dra ner på Räddningstjänsten är en konstig väg att gå. Varför går inte tankarna till att utveckla och bli ännu bättre?"
Svaret kommer från Marianne, som menar att Plan- och miljönämnden visst tänker på ortens utveckling, men att nämnden definierar begreppet annorlunda och måste ta hänsyn till hela kommunen.
Många kommenterar och svar senare närmar sig kvällen sitt avslut. Konsensus bland publiken verkar vara upplevelsen av att Borensberg inte får tillräckligt med uppmärksamhet. Skarpast tunga, det har dock Ulf Holmertz, Borensbergare sedan 30 år.
– Ni säger att det är en fråga om pengar. Då svarar jag, att det ni slarvat bort i Motala kommun hade räckt till två räddningsstationer i Borensberg. Är ett liv mindre värt i Borensberg och Klockrike än i Motala?
Att informationsmötet resulterade i starka känslor kom inte som en överraskning för varken Marianne eller Anders.
– Förändring är alltid oroväckande och oro är en väldigt mänsklig känsla som vi måste respektera och bemöta med ödmjukhet, menar Marianne.
Känner ni att mötet var produktivt?
– Som i alla samhällsdebatter så tror jag att några tog till sig medan några inte höll med alls. Kanske missade vi några på vägen, men förhoppningsvis tydliggjorde vi en del grejer, säger Marianne.
När Esbjörn Johansson, lokalinvånare med tio års erfarenhet inom Räddningstjänsten, får samma fråga blir svaret annorlunda.
– Jag är besviken. De hade redan bestämt sig och jag väntade mig större ödmjukhet.