Han ber tidningen följa med in på hans mammas rum för att ser hur där ser ut. Fyra sängar, utan skiljeväggar mellan och ett handfat är vad som först noteras.
Därefter hål på väggarna och områden som spacklats igen utan att fyllas på med någon färg.
Rummet saknar toalett. Det finns inga nattduksbord, inga sänglampor och inte någon telefon eller tv.
I en liten garderobsdel hänger en brun pappkasse. Det är den påsen som Mikaels 90-åriga mamma fick med sig från sjukhuset där hon vårdats för revbensbrott. Men några kläder kan hon inte hänga upp för det finns inga galgar eller stång i garderoben.
Mikael drar med ena handen över möbelns ovansida. Med sig drar han ett stort lager av damm.
– Jag är chockad, säger Mikael Lekbeck upprört.
Enligt personalen ska rummet så sent som för någon vecka sedan ha använts som kontor. Att det här skulle vara en tillfällig lösning, som personal ska ha sagt, tror han inte ett dugg på.
– Jag är ledsen. Morsan har själv jobbat 50 år inom vården. Det här är vad som erbjuds när man blir gammal. Det är lite provocerande. Man kan inte göra så mot gamla människor.
Hennes vistelse på Strandvägen är planerad till två veckor.
– Att bo här blir man inte yngre av, säger Mikael uppgivet.
När enhetschefen Anders Forsberg dyker upp går de tillsammans in för att titta på lokalerna. Tidningen får inte följa med eftersom enhetschefer inte ska uttala sig i media, enligt Forsberg.
Efteråt berättar Mikael Lekbeck att samtalet inte gett något.
– Det var mest ett försvarstal om att "vi försöker ge dem god vård" och att "det är fullt på alla boenden i Motala", refererar han.
Hur mår din mamma nu?
– Hon är ledsen och vill inte vara där, det springer runt vaktmästare runt sängarna och de gamla är ju vana vid att få ligga och vila i lugn och ro. Jag tycker att det här är taskigt skött, inte alls genomtänkt, säger Mikael Lekbeck.