Det är en helt vanlig lördag i början av juli, närmare bestämt den 2 juli 2011. Bitte Fredriksson packar in matvaror i kylskåpet på Stadsmissionen i Motala, där hon arbetar som behandlingsassistent. Hon har tillsammans med ett par kollegor varit på Ica Maxi och handlat mat inför jobbhelgen.
De småpratar lite medan de plockar upp varorna, när en annan kollega kommer in i köket. Polisen är här och vill prata med Bitte. De har tydligen försökt nå henne hela förmiddagen.
"Vi kommer med tråkiga besked"
Bitte stänger kylskåpet och går ut för att möta poliserna. Eftersom hon arbetar med människor med drogmissbruk är hon van vid att ha kontakt med polisen, så att de dyker upp så här är inget konstigt.
Bitte följer efter kollegan och går mot dörren där polisen väntar.
Men för varje steg växer en klump i magen. Varför är de tre poliser, och varför kommer de i pikétbuss?
– Är det Bitte Fredriksson? frågar en av polismännen.
Bitte nickar och känner hur oron blir allt starkare.
– Vi kommer med tråkiga besked. Kan vi komma in och prata?
Nu förstår hon att polisernas ärende inte har med arbetet att göra.
Bitte visar poliserna vägen till kontoret. Hon känner hur det börjar gå vågor inombords, vågor av oro, panik och rädsla. "Så fort de har gått måste jag ringa Ville och be honom sätta på kaffet hemma, och säga att jag kommer så snart jag kan", tänker Bitte innan polismännen ens hunnit berätta vad som har hänt. Hon har en stark känsla av att något tragiskt har drabbat familjen. Hon måste hem till Ville, fort. Han behöver henne nu. De står varandra nära och är det någon som ska berätta det sorgliga beskedet så är det hans mamma.
– Vem i familjen handlar det om? frågar Bitte så fort hon och poliserna kommer in på kontoret.
Polisen svarar stilla:
– Det är Ville. Han har varit med i en bilkrasch, och tyvärr har han inte överlevt.
Då stannar livet för Bitte.
Social kille som drömde om USA
Många minns säkert den tragiska olyckan: Två unga män som färdades 200 kilometer i timmen rakt in i en villa i Skänninge. Föraren överlevde kraschen, medan passageraren, Ville Fredriksson, avled omedelbart. Olyckan och den efterföljande rättegången fick stor uppmärksamhet i media. Efter en långrättsprocess dömdes föraren av Göta hovrätt till två års fängelse för vållande till annans död samt för grov vårdslöshet i trafik.
26-årige Ville Fredriksson var en social kille omgiven av många vänner. Han hade fast anställning på Ö&B i Skänninge, och sparade pengar till en resa till Los Angeles för att hälsa på en kompis.
Men ödet ville annorlunda. Det har nu gått fem år sedan Ville Fredriksson dog i den fruktansvärda kraschen.
– Dödsbeskedet och tiden efter är fortfarande som ett vakuum. Det blev en sån chock. Ville och jag hade en väldigt nära relation. Vi pratade varje dag och sågs så ofta vi kunde, säger Bitte Fredriksson.
– Till en början åt jag inget. Jag satt bara ute i trädgården på en bänk och tittade på en grön kastanj. Jag minns att jag tänkte: "Hur kan den där kastanjen vara så grön?".
Skugga som aldrig försvinner
Med sambons och övriga familjemedlemmars stöd började Bitte så småningom att hitta tillbaka till sig själv, även om livet före Villes död aldrig kan bli det samma.
– Idag har jag en vardag, jag kan skratta och känna glädje, men vid sidan av detta finns en mörk skugga och det är att Ville inte lever längre. Den kommer aldrig att försvinna.
Att "gå vidare" eller att "tiden läker alla sår" är uttryck som hon inte gillar.
– Ju längre tiden går desto större blir saknaden. Man kan aldrig bara gå vidare. Det här är en tuff resa som pågår och som alltid kommer att fortsätta pågå.
Årsdagen och Villes födelsedag är alltid smärtsammast. Men våren har också varit en jobbig period.
– Jag såg hur allt blev grönare ute och hur blommorna började att knoppa sig, men jag kunde verkligen inte förstå hur allt började att leva upp när min Ville inte kunde göra det.
För Bitte har det hela tiden varit viktigt att prata om sonen. Det har hjälpt henne i sorgearbetet.
– Han är fortfarande en del av mig. Jag pratar om honom så mycket jag kan. Han ska inte bli bortglömd.
Livet fortsätter
Idag tar Bitte en dag i taget. Hon besöker graven så ofta hon kan. Förut var det varje dag, nu är det någon gång i veckan.
– Jag försöker att hitta tröst och göra sånt som får mig att må bra. Ibland känner jag att jag måste gråta och då går jag undan och gör det. Sen fortsätter jag att leva igen. Det är en tröst att inte behöva vara orolig att Ville ska vara ledsen när jag går bort. Jag tog sorgen för honom istället.