En natt i januari 2015 ändrades livet på ett ögonblick. Karl-Erik vaknade och skulle gå på toaletten. Han säger att det kändes som om det rann något varmt inne i huvudet.
Karl-Erik var aktiv inom kommunpolitiken och föreslagen till en post i överförmyndarnämnden som skulle bli gemensam för Motala och Vadstena.
– Inte en hjärnblödning nu, det har jag inte tid med hann jag tänka, säger han.
Vänster ben vek sig och Karl-Erik föll och hamnade inunder sängen.
Där blev han liggande. När det blev morgon och dag började hans båda telefoner ringa, men han kunde inte greppa dem.
– Jag låg i 20 timmar innan de hittade mig, säger han.
En orolig granne tittade in genom fönstret och såg Karl-Eriks ben sticka ut under sängen. Ambulans och polis larmades till platsen.
– Polisen gick in först för att se så att det inte hade varit inbrott, men allt det där har jag fått berättat för mig för då var jag redan medvetslös.
På ett ögonblick förändrades allt. Från aktiv och engagerad kommunpolitiker till ett liv som i många avseenden måste börja på nytt.
– Jag fick avsäga mig allt när jag fick den här spontana hjärnblödningen, säger han.
Ett blodkärl bak i hjärnan brast och vänster sida blev förlamad, synfältet minskade och han fick problem med dubbelseende.
Förändringarna
– Jag mår jättebra nu fast jag inte kan stå och gå, säger han.
Men så har det inte varit hela tiden. Efter sjukhusvistelsen fick Karl-Erik flytta till korttidsboende medan lägenheten anpassades så att han skulle kunna ta sig fram med rullstol. Sen flyttade han tillbaka hem. Rehabassistenter och arbetsterapeuter tyckte att han gjorde framsteg.
– Jag skulle vara självständig, men självständig blev ett negativt ord. Det betydde ensamhet för mig.
Framstegen han gjorde var fysiska.
– Det mentala hängde inte med. Jag grät nog i ett helt dygn. Då var det nära att jag tog livet av mig. Jag tyckte att alla förändringar gick till det sämre.
Karl-Erik har fyra barn och sex barnbarn.
– Jag kan ju inte lämna dem, men jag tänkte inte på dem då utan jag låg och tänkte på min begravning, hur jag ville ha den.
Begravningsplanerna gick så långt att han lät nedteckna dem i Vita arkivet.
Läkaren konstaterade att han drabbats av en depression och skrev ut medicin. Ungefär samtidigt kom han i kontakt med en diakon och en kurator.
– De har hjälpt mig att komma bort från min dödslängtan.
Nu ville Karl-Erik istället börja träna.
– Inte träna på nya saker utan på att bibehålla det jag hade kvar. Här och nu blev två viktiga ord.
Han började värdesätta det han kunde. Små saker och små framsteg.
Karl-Erik tycker självklart att det är synd att han drabbats, men han är inte bitter.
– Nej, bitter har jag inte varit någon gång. Det bara bryter ner. Då är det bättre att vara lite förbannad istället.
Vikten av ett nätverk
Han säger att det är som talesättet - man behöver vara frisk för att vara sjuk.
– Hade jag inte haft mina nära anhöriga och mina vänner så hade jag inte klarat det här.
Det är så mycket man som sjuk inte vet om, så mycket som måste göras samtidigt som inte orken finns.
– Som tur är har jag nära anhöriga som kunde hjälpa mig med blanketter och kontakter. Själv visste jag inte vilken hjälp jag hade rätt till.
Den som inte har ett nätverk runtomkring sig kan inte klara ut situationen, anser Karl-Erik.
Bjöd hem politiker
Eftersom det berör många och stroke kan drabba vem som helst bjöd Karl-Erik in socialdemokraterna i Vadstena. De samlades runt hans köksbord.
– Jag ville att de skulle veta hur situationen är.
Han har även bjudit hem socialnämndens ledamöter, men de har inte tackat ja än, säger han. Han anser att styrande politiker, inte bara i Vadstena, behöver förstå att det inte går att skära och spara så som det görs inom vård och omsorg.
– Som man bäddar får man ligga. När de nu är friska och har makten att fatta beslut så borde de se till att det fungerar bra.
Han anser att budgeten för socialnämnden är alldeles för liten.
– När det är minus första månaden, innan man ens har börjat, så är det tilltaget för dåligt från början.
Han vill att kommunen ska värna om sin personal.
– Hemtjänstens personal gör ett fantastiskt jobb.
Behovet av hjälp
Nu styrs livet i hög grad av vad han kan och orkar och av hemtjänsten.
– Att jobba i hemtjänsten måste vara bland det svåraste man kan göra.
Andras hem som sina arbetsplatser. Korta besök hos en och sedan snabbt ställa om till en annan persons behov och önskemål. För Karl-Eriks del kan behoven ändra sig från en dag till en annan.
– Det är ingen säkerhet. Det jag kan idag är inte säkert att det fungerar i morgon. Kan jag diska idag är det inte säkert att jag kan det i morgon. Det gör att de hela tiden måste vara flexibla och inte känna att de utnyttjas när jag måste ha hjälp med sådant jag annars kan.
Att helt plötsligt vara beroende av andra är en omställning.
– Den personliga integriteten, den har jag inte längre. Jag kan stå halvnaken i badrummet när det kommer in en helt främmande människa.
Minska sitt beroende
Han sätter upp små mål.
– Jag har väl ett driv i mig - att orka stå ut med den här förändringen. Jag är beroende av andra.
Han behöver hjälp att kliva upp, duscha gå på toaletten och en mängd anda saker.
Att klara av att kunna gå på toaletten själv vill han.
– Det är det närmaste målet.
Hjärntrötthet tar kraft
Karl-Eriks dagar är korta.
– Jag lägger mig vid 6-tiden på kvällen. Det har jag ju aldrig gjort i vuxen ålder.
Det beror inte på att han måste anpassa läggningstiden till hemtjänstens schema utan på grund av att han inte orkar vara uppe längre.
– Den här hjärntröttheten tar så mycket kraft.
Han beskriver det som när en ficklampa är påslagen och efter en tid lyser allt svagare.
– Energin är slut i batterierna. Det är samma sak här.
Viljan att komma ifatt
Förutom förlamningen i vänstersidan, dubbelseende och synbortfall tappade han mycket kunskaper.
– Jag använde datorn dagligen förut, men de kunskaperna är borta. Det är sådana saker jag försöker komma ifatt med.
Små mål och små steg. Han vill lära sig saker igen.
– Jag är som ett nyfiket barn och jag skäms inte för att jag inte kan utan jag ber om hjälp.
Framtiden är ljus
Han ser ljust på framtiden. Han märker att det inte längre tar lika lång tid att återhämta sig. Han var nyligen på ett Odd Fellow-möte och trodde att han skulle vara helt slutkörd i flera dagar efteråt, men han samlade krafter snabbare än han trott.
– Det går åt rätt håll här uppe, säger han och pekar på huvudet och fortsätter:
– Då gör det inte så mycket att jag inte kan gå och så.
När synen stabiliserat sig hoppas han kunna få en elektrisk rullstol.
– Då kan jag få ytterligare lite frihet.