– Hon var min bästa vän och jag var gudmor till honom. Är gudmor till honom, säger Frida.
Hon och väninnan hade varit bästa vänner ända sedan de var sju år gamla och alltid haft en nära relation.
– Hon var som en syster för mig.
Löftet till väninnan
Väninnan hade mått psykiskt dåligt en tid innan överdosen. Väninnans mamma såg problemen, var orolig och beslutade sig för att göra en LVM-anmälan (Lagen om vård av missbrukare i vissa fall), men av oklar anledning togs ärendet inte upp förrän ett par dagar senare.
– Och då var det redan försent.
Att förlora bästa vännen var ett hårt slag. En stor förlust. Och sorg.
– Det var det värsta jag varit med om, säger hon.
Mitt i sorgen var det en självklarhet att ta hand om väninnans son.
– För det första hade jag lovat henne att jag skulle göra det. Jag brukade vara barnvakt åt honom och vi stod varandra väldigt nära, så det var självklart.
Frida har sedan tidigare två egna små barn. Fostersonen är åldersmässigt mittemellan hennes flickor.
– Det fanns inte för mig att jag inte skulle ta hand om honom. Jag skulle inte kunna låta honom bo hos främmande människor.
Det fanns ett löfte. Väninnan hade tidigare tagit upp frågan om pojken ifall något skulle hända. Det man annars bara ser på film, när en gudmor lovar att ta hand om barnen om något händer.
– När hon tog upp det blev jag först arg, sa att det inte kommer hända dig någonting.
Men Frida lovade. Lovade att ta hand om pojken om något skulle hända.
Och det värsta som kunde hända hände. Bästa vännen dog och hennes son fanns kvar.
De är som syskon
Pojken flyttade hem till Frida och hennes pojkvän. I början var det en svår tid mitt i sorgen.
– Han hade gått igenom mycket. Det var tufft. Han hade ju förlorat sin mamma, säger hon.
Nu fungerar det bra.
– De är som syskon alla tre.
Numera är Frida och pappan till hennes barn separerade, men båda är fortfarande pojkens fosterföräldrar.
Frida har bra kontakt med väninnans mamma, fostersonens mormor.
– Det är jätteviktigt att han har kvar rötterna.
I tankarna varje dag
Väninnan finns med i tankarna varje dag, saknaden och funderingar på om något hade kunnat göras för att det inte skulle hänt.
– Jag tänker på henne dagligen. För mig är det fortfarande overkligt. För mig var hon som en syster.
Frida berättar att de ibland kunde prata med varandra tio gånger på en dag.
– Det är väldigt tyst nu.
Hoppas att hon kan se
I höst har det gått två år.
Pojken utvecklas och gör framsteg.
– Det är jätteskönt att ha honom, men jag tänker att jag hoppas att hon finns någonstans och ser honom.
Frida berättar att det finns tillfällen då hon velat ge upp, men samtidigt känner hon att hon måste finnas för barnen.
Hon får livet att fungera och tycker att hon får bra stöd från sina nära.
Drömmen om att hjälpa
Till vardags jobbar hon som frisör på en salong i Vadstena. Hon drömmer om att utvecklas i det jobbet. Samtidigt bär hon på ännu en dröm. En dröm som fått näring ur det hon varit med om.
– Jag brinner för det här med behandlingshem och för att hjälpa utsatta, säger hon.
Hon funderar på att utbilda sig till socionom eller behandlingspedagog.
– Sen jobba som det och så småningom starta upp ett behandlingshem.
Hon vill göra något bra för andra. Helst skulle Frida vilja kunna kombinera drömmarna - salong och behandlingshem.
Hon tycker inte att hon känner sig ung, men håller med att hon är det. Hon är 25 år och kan hålla liv i båda sina drömmar.