Lika många som bevistade informationskvällen om Lalandia-projektet kom i onsdags kväll för att se och höra Rickard Söderberg.

Han är inte bara en sångare med stor röst, utan minst lika mycket en scenpersonlighet med sällsynt publikkontakt. Men så har han också ett brinnande engagemang. Och vapnen är en hisnande blandning av självutlämnande komik och fruktansvärda vittnesmål om den brutalitet som homofobin föder.

Men han börjar mjukt och roligt med att berätta om sig själv som ett udda barn med en mamma som förstod honom och stod på hans sida i alla lägen. Detta till projicerade bilder från barndomen på en liten Rickard som prudentligt städar sitt rum, iförd mammas högklackade sandaletter.

Artikelbild

Rickard Söderberg är visserligen självcentrerad men han vinner hela teatersalongens starka sympati just genom att visa sig i helfigur, till och med genom att läsa upp hat- och hotinlägg på Twitter.

Mitt under ”Over the rainbow” – en självklar sång i sammanhanget – ropar någon i salongen ett hotfullt tillmäle. Det blir knäpptyst och ljuset ändras. Men det är förstås förberett och leder in på fruktansvärda, autentiska vittnesmål om vad som har hänt homosexuella i länder som Iran.

Kvällen blir en berg- och dalbana mellan pampiga sångnummer, kärleksförklaringar, brinnande agitation för ett mänskligare samhälle, småsnuskig humor, naturvetenskap kring sexualitet och ”naturlighet” (apropå extrema högerkrafters propagerande mot regnbågsmänniskors påstådda onaturlighet) och vacker sång, som Sjöbergs ”Tonerna”.

Superhjälten Gaytenor kunde självklart hissa segerfanan – i regnbågens alla färger.