Konsert Hon talar och sjunger om sig själv och de sina, ändå kan man nog inte verka vara mindre självupptagen diva än Pernilla Andersson.

Det är texter om turnéliv, äktenskap, skilsmässa, kriser, vilsenhet, att ta hand om en sjuk pappa. Det kan låta tröttsamt, för intimt och just självupptaget men Pernilla Andersson klarar sig från det; man lyssnar och blir charmad.

Det är just det hon är: charmig, öppen, varm med mycken självironi. Scenens backdrop är ett vardagsrum i vardagskvällsvarma färger och konserten, som är starten på Pernillas sommarturné, känns så: som att vi är hemma hos Pernilla och lyssnar till hennes rock/popvisor. Och till hennes fullkomligt avspända mellansnack, som verkar spontant, orepeterat men från hjärtat. Inte alla artister som fixar det så att det känns så här äkta.

Pernilla spelar flygel och melodica och hon har med sig gitarristen Fredrik Rönnkvist. Hon lovordar honom och det gör hon verkligen rätt i. Hans exakta, sparsmakade insatser är helt nödvändiga. Pernilla framför en hyllningslåt till sin mamma, ”Ystad badflicka 1957”, och för mig var det kvällens bästa låt, mest tack vare just Fredrik Rönnkvists suveränt superenkla, pulserande komp. Effektivare än en komplett orkester. Enligt Pernilla har de två samarbetat i 25 år. Vilket betyder att sångerskan bara var 18 när de började spela ihop.

Konserten inleds med en låt från senaste albumet ”Tiggrinnan”, ”Sitter tyst med Billie Holiday”, hon sjunger Melodifestivalslåten ”Desperados” från 2011, en Olle Ljungström-låt, ”Nåt för dom som väntar” och en stark sång om sin alzheimersjuka pappa, ”En gång ägde jag mitt liv”.

Första konserten på turnén alltså. Hoppas Pernilla och Fredrik behåller det avspända, öppna, varma tilltalet turnén igenom.