När du hugger in på ett smörgåsbord – förväntar du dig då att gilla allt om bjuds? Nej, jag tänkte väl det. Konceptet Diggiloo är som ett musikaliskt smörgåsbord. Vissa inslag tar du till dig direkt, andra väntar du på och ytterligare några kunde du vara utan.

Motalapubliken värmdes av ett välsmort nöjesmaskineri med franska chansons, latinorytmer, discotakter och Mello-melodier. Av artisterna står Ola Salo ut direkt. Den mannen gör ingenting halvhjärtat, han går liksom in i en roll när han börjar sjunga och han ger oss musiken med varje fiber i sin kropp. När han brister ut i ett The Ark-medley vet jublet inga gränser. Vi fyller lungorna och sjunger med till ”It takes a fool . . .” och ”Calleth you . . .” så att låtarna når ända till Karlsborg på andra sidan Vättern.

Årets Diggiloo-turné – den sextonde sedan starten 2003 – närmar sig sitt slut. Hårda vindar stoppade fredagens föreställning i Lidköping. Men på lördagen är allt i sin ordning igen och barnfamiljer, picknickande tonåringar, pensionärer – alla får plats på Råssnäsfältet. Det är som om vi förverkligar texten i ett av Tommy Nilssons starka framträdanden: ”Vi är alla samma människa. Lika, olika som du. Vi kan lära av varandra. Allt vi behöver är nu.” Ett annat nummer som griper tag i oss är när han hyllar sin förra svärmor Lill-Babs med Charles Aznavours fina ”She” i svensk översättning.

Artikelbild

Ida Redig har liksom alla övriga av årets Diggilooartister deltagit i Melodifestivalen. Men hon har även körat bakom Kent, hon skriver låtar och hon producerar musik till reklamfilmer. Hennes tolkning av ”I min lilla värld av blommor” från snyftfilmen Rännstensungar (1944) blir som en klar pärla i flödet av låtar. Och hennes röst får mig att tänka på Veronica Maggio och hennes distinkta, berättande sångteknik.

Även scenografi och scenkläder bidrar till mitt intryck. De senare är många och snygga och genomtänkta, vilket märks i bland annat den franska avdelningen precis efter paus. Frankrike har en uppsjö av schlagers, som Gilbert Bécauds ”Nathalie” eller Édith Piafs ”La vie en rose”. Och här visar mister Mello själv, Christer Björkman, var skåpet ska stå med sin ljusa stämma och sina härligt rullande r.

Nästan en timme av den långa showen återstår när det väntade regnet drar igång. Men då är alla så uppe i varv att värmen från medverkande och publik liksom tycks hålla vätan stången, De artister jag här nämnt är dem jag tar med mig från denna kväll. Du som var där tar kanske med dig andra minnen. Och som sagt – när det gäller smörgåsbord finns det något för alla.