Det är lunchrast. Vi träffar Thérèse Eriksson vid Vadstena folkhögskola. Hon går på Svenska kyrkans grundkurs här.
– Jag har velat det så länge. I tio års tid minst. Men det har inte passat in i tillvaron tidigare.
Thérèse Eriksson är aktuell med sin nya bok "Möt mig som jag är". Boken, på Libris förlag, handlar om självskadebeteende och om "Hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva".
– En tredjedel av alla unga i Sverige konfirmeras och därför möter kyrkan många unga, varav en del inte mår bra. Det finns inte så jättemycket kunskap om psykologi och därför vill jag försöka förmedla hur man kan hjälpa på ett bra sätt.
Thérèse Eriksson är utbildad beteendevetare och har en examen i psykologi. Hon bor i Mjölby och är aktiv inom kyrkan. Och hon har egna erfarenheter av självskadebeteende.
Varför skadade du dig själv?
– Det är en sådan där 10 000-kronors fråga som få kan svara på. Jag kan inte hitta någon direkt anledning till varför jag började, men allmänt kan man nog säga att man börjar för att man befinner sig i en livssituation som man inte kan hantera.
Hur upptäcker man beteendet?
– Det är svårt. Man kan se spåren av sår men många försöker gömma dem. Man kan vara vaksam på psykisk ohälsa, om någon verkar nedstämd och börjar dra sig tillbaka.
Och hur hjälper man?
– Det är viktigt att man inte bara börjar fokusera på självskadebeteendet. För en människa med självskadebeteende är en människa i första hand. Bjud in till gemenskapen. Låt alla vara med på samma villkor. Annars kan självskadebeteendet bli som en dimridå, vara allt som individen identifierar sig med och allt som alla andra fokuserar på.