Budbärare är föreningen Fatta! och en av initiativtagarna, rapartisten Cleo samt dansgruppen JUCK. Det handlar om genus, sexualitet, femininitet, etnicitet och normer.

Fatta! föddes 2013 ur frustration över våldtäktskulturen och organisationen fick explosiv fart på brasan när #metoo-revolten brakade loss under hösten.

Föreställningen, som nu är på turné och gjorde ett stopp i Motala i lördags, är en blandning av brutalt klarspråk kring de övergrepp som har kommit till ytan nyligen, och inte minst om de övergrepp, trakasserier och överträdelser som tycks ha varit inbyggda i själva samhällssystemet sedan länge.

Det börjar med en tung basgång, Cleo inleder med en raplåt och dansgruppen JUCK rör sig i slow motion i bakgrunden. Ljus och ljud är effektiva, effekterna har skarpa konturer men tyvärr hör man inte ett ord av Cleos text. Dock talar hon med publiken om vad Fatta! står för och lämnar ut sina egna rädslor, och det fungerar. Emellanåt visas också ett filmkollage som backdrop, och även det är effektivt.

Centralt och klart bäst i föreställningen är det långa inslag där JUCK till intensivt pumpande electronica med streetdansinspirerad koreografi visar på allt på en gång: frigörelse, extatisk sensualism, ilska, vanmakt, kamplust, övergrepp. Men mest kamplust med betoning på lust.

Cleos sånginsatser känns i jämförelse bleka. JUCK visar hur dans kan fungera när den verkligen vill uttrycka något.

En krävande föreställning som borde ha haft en större publik. Men man kan inte klaga på Motala Teaterförenings bredd: För två veckor sedan Larz Kristerz och nu detta.