Cecilia Frode tar ut svängarna ordentligt i sin soloföreställning ”En stjärt på himlen”.
Hon gör en spektakulär entre i en explosivt röd scenkostym, strax därefter är hon förvandlad till en grå ensamstående kvinna i morgonrock och foppatofflor.
Det är kontraster i hela föreställningen: tankeväckande och roligt om vartannat, ibland lite dystert, ibland lite absurt.
Den där damen i morgonrocken är en ambivalent karaktär. Hon är ensam, passar inte riktigt in i tillvaron och har framför allt svårt att anpassa sig efter de oskrivna sociala reglerna.
Samtidigt som hon gärna vill träffa någon, så vill hon helst inte prata med folk. Vill inte spela något hon inte är.
De perfekta vännerna är, enligt henne, tennisbollarna. De kommer alltid tillbaka. Om inte så ligger de någonstans och väntar på en.

Cecilia Frode gör sin roll på ett övertygande sätt, pendlar mellan bitterhet och sårbarhet. Hennes rollfigur är oerhört säker på sin sak, men samtidigt känner hon sig otillräcklig.
”En stjärt på himlen” behandlar de existentiella frågorna ur vardagsperspektiv, men det blir aldrig uppblåst. Det kan hänga ihop med att huvudpersonen inte är alltigenom sympatisk, hon är hopplöst egocentrerad.
Det är svindlande kliv mellan ämnena, från tennis till konsumtionshysteri och kvinnligt beteende.
Cecilia Frode vågar vara lite fånig också, inte bara i replikerna. Koreografin under hennes sångnummer är styltig och medvetet knasig, hon har full koll på sitt kroppsspråk.
Dessutom gör hon flera fina sånginsatser, tolkar allt mellan Bee Gees och Taube.
Det slipade bandet bidrar med ett skönt jazzigt sväng, som lyfter föreställningen ett snäpp. Cecilia Frode kanske inte tar oss ända upp till himlen, men vi får i alla fall vara med om en udda och minnesvärd föreställning.