2 m/s
"Asylshopping"
Plats: Folkets hus, Motala.
Publik: Cirka 50 personer.Regi: Gertrud Larsson.
Medverkande: Anna-Lena Efverman, Mia Ray och Ulla Tylén.
Dråpligt, fruktansvärt, obehagligt och viktigt
Teater med samhällsdebatterande innehåll. En pjäs om Migrationsverket och ”människorna bakom besluten”. Det låter väl dråpligt? Inte? Men det är det.
Och fruktansvärt, fruktansvärt obehagligt. Och viktigt.
Om den politiska teatern nu någonsin varit riktigt borta så är den sannerligen tillbaka. Inte som någon sorts barrikadteater, utan smartare, lömskare, roligare och mer cynisk än någonsin. Inte så mycket med enkelspåriga svar som med svåra, pockande, livsviktiga frågor smyger den sig inpå, kryper under skinnet.
Det är obehagligt när det är allvarligt, och det är nästan ännu obehagligare när det är groteskt roligt. Det är det ofta. ”Asylshopping” är en varierad, om än något ojämn föreställning med många klockrena, absurda illustrationer av svensk asylpolitik. Den inledande beskrivningen av asylförloppet i bästa sportkommentatorstil hör dit, liksom föreställningens svar på uttalandet att vissa använder asylsökandet närmast som en sorts semester.
Här vardagsgnäller tre kvinnor och längtar till semestern i det mest alldagliga Svensson-tonläge. Förutom att deras vardag består av krigsinkallade sjuåringar, tvångsprostitution och polisövergrepp, förstås.
Gertrud Larssons ”Asylshopping” bygger i stor utsträckning på intervjuer med tjänstemän på Migrationsverket och på dokument och beslut ur verkligheten. Tjänstemännens vardagliga arbetsbeskrivningar föredras i sympatisk begriplighet. ”Jag kan ju inte gå runt och tänka att jag har makt över en annan människas liv, då skulle ju jag bli galen.” Och samtidigt: om man nu har det?
Det ligger kanske utanför min arbetsbeskrivning att recensera publiken, men jag hade önskat att varenda tjänsteman varit här, att varenda samhällslärare med sina elever hade sett det här. För att det är viktigt. Livsavgörande. Och så vansinnigt mycket bekvämare att slippa se det.
