Det har gått ett tag sedan undertecknad träffade Marcus Fernholm senast. Ungefär 12 år. Då spelade han i ett Vadstenaband, Red Point. Siktet var inställt på att bli stor, bli popstjärna.
Han har kanske inte nått dit än, men mycket har hänt sedan 1997 och han försörjer sig – precis som han fastslog att han skulle göra – som musiker. Dels som frilansare, men sedan i oktober också som pianist i Bhonus.
Och han har redan fått uppmärksamhet. Som MVT tidigare berättat är han nominerad till dansbandspriset Guldklaven i kategorin ”årets keyboardist”. Något han självklart är stolt över, dock med viss reservation.
– Jag har inte suttit bakom ett piano sedan jag var fyra år för att bli kallad keyboardist, säger han, följt av ett skratt.
Han är för tillfället på besök hos föräldrarna i Herrestad utanför Vadstena, hemkommen efter att ha släppt en singel i Norge. Snart bär det av till Öland och senare i sommar ska han ut på turné med Dana Dragomir. Det rör sig med andra ord mycket kring Marcus Fernholm. Och det har det alltid gjort.
Det var under uppväxten i Katrineholm som han började spela piano för en sträng tysk pianolärare. Han upptäckte pop- och rockmusiken, men det var inte tänkbart att spela sådant med denne pedagog.
– Så jag började spela trummor i Musikskolan för att slå av mig lite!
Det blev bättre efter att familjen flyttat till Vadstena. Birger Edlund på Musikskolan inspirerade Marcus och fick honom att upptäcka jazzen. Senare började han också spela för Göran Friman.
– Det öppnade en helt ny värld för mig.
Det första bandet bildades i högstadiet, hette The Comedians.
– Vi spelade 50-talsrock’n’roll.
Han började på Musikgymnasiet och det var under denna tid som Red Point – dom med de högt ställda ambitionerna – kom till. Under studietiden gjorde Marcus också en musikal, ”Stories”. Han kan inte hålla tillbaka skrattet när han tänker på föreställningen.
– Det var en ren pastisch på ”Chess”. Och det var kanske inte så konstigt, eftersom Benny Andersson var en husgud för mig då.
Under gymnasiet inledde han också på allvar sin bana som yrkesmusiker.
– Jag hoppade in i alla band jag kunde få!
Det var emellertid knackigt att få ihop det ekonomiskt. Han fick nys om att Frida och Dansbandet sökte en gitarrist. Visserligen hade han aldrig spelat gitarr på allvar, men chansade. Snart ringde det, han skulle få komma och provspela.
– Så jag köpte en ackordbok och började öva.
Han spelade i bandet i ett år. Därefter bar det norrut. Han bodde i Hudiksvall i sju år, började spela piano i ett band som snart blev kompband till Kikki Danielsson. De gjorde många turnér med sångerskan, fick bland annat uppleva Kikki-hysteri i Norge, där de spelade i stora konsertlokaler.
Marcus minns särskilt hur det på ett ställe stod 1 000 personer och skrek ”Kikki, Kikki, Kikki!” inför ett framträdande i en ishall.
– Det var den närmaste känslan av Westlife och Backstreet Boys jag upplevt.
Så småningom var han trött på dansbandsmusik, åkte under två år runt och spelade rock med Chartbreakers. Det var stor kontrast när han senare blev ackompanjatör till Jan Malmsjö under en turné.
– Han är, tycker jag, den sista rättmätiga divan i Sverige.
Sedan tre och ett halvt år tillbaka är han också Dana Dragmirs pianit, ett jobb han fick genom sin far, arrangören Felle Fernholm. Det var, berättar han, en stor utmaning.
– Jag är inte alls klassiskt skola och nu skulle jag spela rumänsk musik!
De hittade emellertid varandra och samarbetat har alltså fortsatt. Det blev också en sejour i dansbandet Jive innan Marcus blev värvad till Bhonus, ett väl etablerat dansband och ett av de få som han faktiskt haft lust att spela med.
– Jag gillar stilen, lite 60-talsaktigt sådär.
Det är en ny platta på gång också, ska släppas till hösten. Den spelades i stort sett in live i studion.
– Det blev en himla gnista i rummet!
När Marcus får frågan om Bhonus kommer att finnas med i årets upplaga av ”Dansbandskampen” på SVT så blir han tyst.
– Det kan jag inte uttala mig om.