"Trettondagsafton"
Plats: Gräsgården, Vadstena.
Publik: Cirka 150 personer.
Regi: Andreas Forner Lindal.
Medverkande: Pontus Plænge, Astrid Kakuli, Britt Louise Tillbom, Johanna Lazcano, Magnus Munkesjö, Per-Johan Persson, Liselott Lindeborg, Monica Almqvist Lovén med flera.
Spelas till och med den 3 augusti.

Lite av en slump har jag sett två olika Shakespeare-uppsättningar den här säsongen. De hade inte kunnat vara mer olika om någon verkligen velat göra en poäng av det. Den ena det allra mest påkostade, dränkt i häftiga specialeffekter, snyggt, over-the-top och på något sätt borttappad i allt det där. Som att den aldrig egentligen ville eller vågade vara den berättelse den var. Förminskande.

Shakespeare på Gräsgården är raka motsatsen till allt det där. Kan man alls tala om effekter är de små och sparsmakade, men alltid genomtänkta, finurliga och fullkomligt förtjusande. Missförstå mig rätt – jag ser gärna Shakespeare i alla former och storlekar – men jag har blivit bortskämd av Vadstena-ensemblens absoluta trygghet i texterna och sina egna tolkningar. Här behöver ingen drunkna i oväsentligheter. Inte om så himlen öppnar sig över utescenen, som vi ju vet att den kan göra då och då.

Årets version av ”Trettondagsafton” (den spelades även 1999) är till och med ovanligt sparsmakad. ”Mognare” enligt programmet, och det ligger det nog något i. Det stora i effektväg är att man bytt kön på samtliga roller, vilket låter så mycket mer iögonenfallande än det är. Eller, med tanke på att ”Trettondagsafton” redan är en förväxlingskomedi hade det förstås kunnat bli rena villervallan.

Tvillingparet Viola och Sebastian överlever ett skeppsbrott i tron att den andre drunknat. Hon utger sig för att vara man för att klara sig i det nya landet och, ja, förälskelser och förvecklingar uppstår. Här är Viola/Cesario den ende manlige skådespelaren i klänning, skiljbar från brodern (båda spelade av Pontus Plænge) bara med en solfjäder.

Att leka med könsroller har kanske varit teaterns i nutiden mest ihållande trend (av goda skäl). Ändå är jag inte helt förberedd på att det går att göra med en sådan lätthet som här. Säkert är det ett roligt sätt för ensemblen att få pröva nya roller, men det görs med samma självklarhet som hela könsbytet. Korsetter och långkjol är manligt. Så är det bara.

Men det osäkrar något i pjäsen. Tillför nya dimensioner till såväl manliga som kvinnliga karaktärer. Något tragiskt till det komiska och tvärtom. Det är väl i slutänden vad som kännetecknar en bra uppsättning? Att den gör pjäsen större.