Vilken bra idé: att samtala om den musik som betydde mycket för 100-årige Ingmar Bergman, den han med fingertoppskänsla valde till sina filmer – samtidigt som musiken klingar och avnjutes!

Inför helhets-konceptet Bergman har jag blandade känslor, men respekten för och utbytet av hans tankar om musik är solida.

Operans dramaturg Katarina Aronsson förmedlade klokt och kunnigt sina tankar i ämnet. Bland annat menade hon att Bergman lärt sig mycket av fader Bach gällande form och struktur, samt att han genom sitt sätt att använda musik i sina filmer själv svarat på sin egen fråga ”Varför finns det musik?” – jo, den finns där för att ge tröst och lindring!

Artikelbild

| Cellisten Rebecka Lagman imponerade.

Stina Ekblad resonerade med Aronsson och läste ur Bergmans böcker och manuskript. Jättefint!

Och så musicerandet! I två Sarabander gestaltade cellisten Rebecka Lagman (uppvuxen i Bjärka Säby) det kärnfulla och osminkade allvaret i Bachs cellosviter. Det blev så andaktsfullt att vi inte kom oss för att applådera efteråt!

Derwingers Bach-partita på piano blev ett underverk som jag inte ville skulle ta slut – vilket anslag karln har, och vilken mirakulös musik Bach skrivit!

Till slut levererade Derwinger tillsammans med Eufemia Quartet ett av Schumanns bästa verk: Pianokvintetten i Ess-dur, ett verk med resning och fyllt av angeläget innehåll. De unga stråkmusikerna och Derwinger spelade energiskt och koncentrerat i ett organiskt sammusicerande! Strålande, en stor upplevelse!

Efter allt jubilerande finns hos mig en aning av begynnande Bergman-trötthet, men det här arrangemanget var en injektion som tillförde något jag inte hade velat vara utan!