Det är inte bra. Det är inte mycket som är bra i Margies liv. Hon är ensamstående mamma till en funktionshindrad dotter, bor i en trist lya, och grannen är opålitlig som barnvakt hos dottern Joyce när Margie jobbar. Det är därför Margie inte klarar att komma i tid till arbetsplatsen.

Men nu har hon inget jobb längre. Bara i bingohallen finns en stunds flykt från verkligheten, och ett ständigt hopp om vinst.

Ing-Marie Karlsson spelar den prövade Margie nyanserat och med alla repliker exakt inprickade. Imponerande, kunde man tänka, om det inte vore så att man drabbas av Margies öde och nästan glömmer att det är teater.

Artikelbild

| Ing-Marie Carlsson, Stina von Sydow och Lena B Eriksson i "Bra människor"..

Margies bitska kompis Jeanie (Lena B Eriksson) och väninnan som dessutom är hyresvärden Dottie (Stina von Sydow) försöker komma med såväl beska sanningar som jobbtips till Margie.

Då kommer den lyckade mannen in i handlingen. Margies gamla pojkvän Mike (Per Burell) från den tuffa uppväxten, han som bröt sig loss och blev framgångsrik: nu läkare med flott hus på stadens gräddhylla, vacker ung hustru (Anna Sise) och liten dotter.

Margie söker upp Mike på mottagningen och ber om ett jobb, vad som helst. Det blir ett till en början förödmjukande möte, men ett där rollerna växlar. Margie genomskådar och raljerar över Mikes uppkomlingsfasoner, Mike försvarar den position han kämpat sig till ur underläge. Både Ing-Marie Karlsson och Per Burell har flera sådana scener, där man kommer att tänka på Lars Noréns 80-talspjäser och hans roligaste replikväxlingar (jo, Norén har skrivit många sådana).

Mike har inte helt glömt sin vän/flickvän från den gamla onda tiden och bjuder henne på sin födelsedagsfest. Men han ringer förstås efter några dagar och meddelar att den är inställd.

Margie tror honom inte och går dit ändå.

Men festen är verkligen inställd. Mike har inte försökt avstyra besöket.

Nu hotar pinsamheterna att stå som spön i backen. Men det blir till en uppgörelse i läkarhemmet kring klassresa, lögner och blottade, obekväma sanningar, grusade förhoppningar och drömmar i kras.

”Bra människor” kallas komedi men nog är den lite mera drama. Den mycket välspelande ensemblen såg till att kvällen på Motalascenen blev mer gripande än rolig.

Med sig ut från Folkets hus tog man med frågor: ”Hur bra är egentligen en bra människa? Hur ska man göra för att vara god?” Och ett konstaterande: Alla har tyvärr inte samma möjlighet att lyckas.

Så ska bra teater fungera.