Efter att Blåsarsymfonikerna värmt upp med Verdis inte så anslående uvertyr till ”Sicilianska aftonsången” elektrifierades stämningen av Ingela Brimbergs entré som Amelia i densammes ”Maskeradbalen” – förtätning och tyngd av en helt annan kaliber!

Brimbergs sångkonst rymde mängder av emotionell laddning och av den arma Amelias förtvivlan, vi satt käpprätt upp i bänkarna. Även när hon sjöng ur Puccinis ”Tosca” fanns det en närvaro av stor sorg och känslosamhet, men i stället för att vara omskakande var den in- och medkännande. Den balanserade tolkningen satte också den vokala skönheten i fokus; det var helt enkelt oerhört vackert och Brimberg vann allas hjärtan. Konsertens höjdpunkt, enligt mitt förmenande!

Musik ur Wagners ”Tannhäuser” framfördes oklanderligt, men den blev på något vis mindre angelägen. Kanske är Wagner känsligare för att lyftas ur sin sceniska kontext?

Artikelbild

Blåsarsymfonikerna spelade Nino Rotas musik ur storfilmen ”La Strada”. Främst imponerades jag av de båda slagverkarna, som hade ett flertal instrument/stationer/notställ att springa emellan och göra insatserna på rätt ställen. Respekt!

Vid påannonseringen av de ”populära” finalnumren ”I could have danced all night” och ”Summertime” hördes belåtna suckar bland åhörarna (som hade kunnat vara fler!) och det har kanske sitt värde när operastjärnor visar sig publiktillvända som avslutning. Men det låter sällan naturligt – det gjorde det ärligt talat inte med Birgit Nilsson heller!