En lång rad unga dansare, alla utom en barfota och alla med olika, enkla kläder, som inför ett otrendigt gympapass.

En röst säger ”okay, motherfuckers”.

Uttrycksfull dans en lång stund till ett slags mycket påträngande electronica-musik, som efter en stund övergår i att vara hypnotisk, nästan vilsam. Tills den stegras till ett industriellt inferno.

Artikelbild

Tystnad. Bara ett knappt hörbart väsande.

Det ställdes onekligen krav på publiken i Folkets hus i fredags kväll. ”A Line_up” (den skrivs så, med understreck) utgår från 70-talsmusikalen ”A Chorus Line”, vars handling utgjordes av en iscensatt uttagning till jobben i en dansshow.

Koreografen Christina Caprioli har gjort en dansföreställning som bygger på de medverkandes egna liv, rädslor och fantasier. Vacker och märklig, ibland akrobatisk, dans varvas med sång och monologer. Berättelser om att hitta nya sätt att leva när man alltid varit vilsen.

Ett hotande muller som får inredningen i salen att verkligen vibrera blir länge den musik som dansarna rör sig till, tills mullret övergår i Amy Winehouse-sång.

Publiken i Motala Folkets hus var en blandning av unga danselever från en folkhögskola och den lilla vanliga, trogna publiken. Plus några extra intresserade, antar jag.

Man lämnas kluven efter knappt en och en halv timme. Lyckas man hitta en kombination av öppenhet och koncentration kunde man fått en möjligen sinnesutvidgande kväll.

Men lyckas man inte med att försätta sig i det knepiga tillståndet, och har man inte en aning förkunskaper, lämnas man mest med frågetecken surrande omkring sig ända ut i garderoben.

Men det kan ju vara början på nya insikter.