Medverkande: Kayode Kayo Shekoni, David Lenneman, Anna Thiam, Måns Clausen, Carl Jacobson, Johan-Alexander Eriksson, Adam Högblom, Asha Ali

Regi: Josette Buschell-Mingo

Manus: Lorraine Hansberry

Artikelbild

| Anna Thiam och David Lenneman i Riskteaterns uppsättning "En druva i solen".

Prod: Riksteatern. Arr: Motala teaterförening i samverkan med KariL

Motala Convention center (Folkets hus)

23 mars

Föreställningen har snabbt blivit en riksnyhet. Reaktionerna inom press, radio och tv är över lag mycket positiva. Det handlar om den repliktäta pjäsen ”En druva i solen”, som för första gången nu sätts upp på en nordisk scen. Manus skrevs på 1950-talet av 26-åriga Lorraine Hansberry. Och hon blev både den yngsta och den första svarta författare som fick se sin pjäs premiärsatt på Broadway 1959.

Artikelbild

| Anna Thiam, David Lenneman och Kayode Kayo Shekoni i Riksteaterns uppsättning "En druva i solen".

Nog är det minst sagt anmärkningsvärt att det dröjt ett halvt sekel innan vi fick se den i Sverige. Tack vare Riksteatern och en alert lokal teaterförening kunde vi uppleva den drygt två timmar långa föreställningen i Östergötland.

Förväntningarna är högt uppskruvade när vi bänkar oss i de fina röda fåtöljerna i den skönt generösa och öppna teatersalongen i Motala. Som kontrast en scenbild bestående av ett brunmurrigt, slitet men välstädat kök i 1950-talets Chicago. I hemmet bor en svart, fattig och skötsam arbetarfamilj i tre generationer. De drömmer om ett bättre liv. En försäkringscheck på 10 000 dollar efter den förolyckade farfadern kan bli biljetten till friheten.

Autenticiteten förstärks av att detta är första gången i svensk teaterhistoria där hela ensemblen spelas av svarta skådespelare – alla utom en vit manlig biroll, en sprättig kamrertyp från ett medelklassområde. Tempot är högt och intensivt från början. Snabba replikskiften, vardagsgnat och diskussioner. Ibland letar sig bluesmusik in i köket, någon gång nyheter från den knastriga radion.

Det är givetvis en stark pjäs till innehåll och handling, om segregation, orättvisor, klassklyftor. En socialrealistisk pjäs vars innebörd alltid är lika aktuell, inte minst mot bakgrund av dagens migranttragedier, nyfattigdom och de ökade inkomstklyftorna i världen.

Innehållet ja – men hur är iscensättningen, gestaltningen, den konstnärliga formen? Innehåll svarar på frågan: Vad? Den andra svåra frågan handlar om just detta ”Hur?”. Hur det görs. Trots översvallande kritik från de flesta håll är jag inte helt övertygad. Det pratas och skriks för mycket. Tonläget är högt. Gestiken yvig. Väldigt lite utrymme ges åt så kallade undertexter, mättad tystnad med kroppars tyngd, händer som faller ner, blickar, långa trötta ögonkast. Dofterna av blod, svett och tårar hinner aldrig nå ner i salongens dunkel.

Jo, det finns några lysande undantag i själv skådespeleriet, i konstformen. Och det kommer från två kvinnor: familjens mamma, spelad av Anna Thiam och den äldre svärmodern, spelad av den erfarna Kayode Kayo Shekoni. Hos dem känns den där tyngden, armodet, förmågan att hushålla med uttrycksmedlen och samtidigt ge minsta gest och tonfall laddade energier inifrån kroppen och blodomloppet. Kvinnorna övertygar mig starkt och försvarslöst. Här känns förtvivlan bortom och under de övrigas eviga ordflöden.