En händelse skickar svallvågor genom människors liv. Motvilligt skapas de trådar som leder till utveckling, till att göra vad som måste göras, till att sätta igång med något som skjutits upp allt för länge. Ungefär så sammanfattar Johan Löfstedt sin kommande produktion.
– "Småstad", som filmen heter, har en handling fast med riktiga människor och utan förbestämda repliker, berättar Johan Löfstedt.
Nyinspelade scener kommer varvas med hemmavideor från släkt och vänner.
– Vi har mängder med klipp i format från Super 8 till VHS. Det ökar känslan av autenticitet, menar Johan.
Just släkten är något centralt i Johans projekt. Framför kameran spelas flera av huvudrollerna av familjemedlemmar.
– Men ”spelas” är nog fel ord. Jag ger dem några stolpar, inte mer, som de får prata fritt omkring, säger Johan.
Hans morbror Björn Löfstedt berättar mer.
– Vi kanske åker till en fest, eller till en middag, och Johan hoppar ibland fram med något ämne vi ska diskutera. Kameran har han alltid med sig, säger Björn Löfstedt.
Och efter fyra timmars fest och fyra glas vin är det lätt hänt att kameran glöms bort.
– Det känns aldrig krystat. Jag är ingen skådespelare egentligen, men Johans metoder fungerar väldigt bra, fortsätter Björn.
Att blanda äkta med falskt till surrealistiska dokumentärer är ingenting nytt för Johan. Tidigare verk inkluderar "Konspiration 58" och "Kometen", två väldigt olika yttringar av samma koncept: vad är egentligen sant? En fråga Johan omvandlat till ett uttryck. Men intresset för den rörliga bilden går långt tillbaka.
– Hela mitt liv har jag älskat film. Eller snarare, att filma och klippa. Det började redan som barn med familjens kamera, sen flöt det på med det mesta från filmskola till arbete som klippare för SVT, säger Johan.
En resa som nu har lett honom tillbaka till Vadstena, staden där han växte upp.
– Alla känner alla här, det underlättar såklart när jag letar efter rekvisita eller skådespelare. Ibland är det dock svårt med den professionella distansen, menar Johan.
Känslomässiga scener riskerar upplevas som mer känslosamma när de spelas av familjen.
– Men samtidigt vågar vi gå några steg längre, ta om tagningar oftare, släppa gränserna, säger Johan.
Än väntar mycket arbete innan höstens deadline. Under 30 dagar kommer mängder med scener spelas in och fortfarande finns det roller som gapar ofyllda.
– Vi behöver några som spelar två invandrarfamiljer. Helst riktiga familjer, eller skådespelare som brinner för att agera. Den som känner sig träffad får gärna höra av sig, berättar Johan.