9 september

Sex kvinnor som hyllar sina kvinnliga förebilder i blues- och soulrockgenren, och gör det i form av ett slags avslöjande historielektion i ord och toner, från början av seklet och fram till Amy Winehouse.

Vilken bra idé.

Artikelbild

| Bra idé. Att bjuda på en historielektion i bluestappning är en bra idé tycker recensenten.

Violet Green and all Between berättar om ett tjugotal artister och börjar med Ma Rainey och låten som helt enkelt har titeln ”The blues”. Man fortsätter med Mamie Smith, den första svarta kvinnan som gjorde en skiva, ”Crazy Blues”. Och så forsätter det fram genom den amerikanska musikhistorien, men alltså med fokus på kvinnorna, särskilt de svarta, vilka hade mottot ”Tell it like it is”.

Bandet lyfter fram en hel del okända namn, som Lucille Bogan, även känd som Bessie Jackson, en kvinna som också var tidigt ute med skivinspelningar och vågade vara öppet lesbisk. Och Anne Cole (Cynthia Coleman) som var först med ”Got my Mojo Working” men den snoddes av Muddy Waters, som förstås gjorde den känd.

It’s a Man’s World…

Det roliga med kvällen är just detta; till exempel gör bandet en långsam och bluesig version av ”Hound Dog”, som den gjordes av upphovskvinnan Big Mama Thornton tre år innan Elvis fick sin rock’n’roll-hit. Samma sak med ”Whole lotta Shakin”, som ursprungligen gjordes av Big Mae Belle.

Gitarristen Ulla Wrethagen lägger man märke till, särskilt i solot i ”Ball and Chain”, en hyllning till Janis Joplin. Och sångerskan Jenny Fall sjunger lysande i Amy Winehouse-numret ”Rehab” mot slutet.

Vilken bra idé, som sagt. Invändningen är att det ofta låter lite för prydligt och ljust. Backdropbilderna som projiceras på scen är liksom råare än framförandet.

Men de sex musikerna fick ordentlig feeling mot slutet, och den alltför fåtaliga publiken tyckte om vad den hörde och såg. Det blev ett extranummer.