Klockan 18.13, onsdag, Björn och Anna Löfstedt sitter i vardagsrummet. Vilken sekund som helst kommer Kulturnyheternas filmkritiker Sofia Olsson avslöja sina tankar om filmen Småstad. Nervositet ligger i luften, som om de mängder med tidigare beröm totalt glömts bort. Och så visar sig Sofia Olsson vara helt lyrisk, Småstad får högsta möjliga betyg. Björn och Anna släpper varandras händer för en lycklig high five.
– Så jäkla skönt. Jag trodde att filmen skulle uppfattas som okej, men så här positivt? Det är svårt att sätta ord på hur det känns. För oss som jobbat med filmen blir det en form av payback, säger Björn.
Den senaste veckan har varit svårsmält. Tillsammans med andra som arbetat med filmen har Björn rest långt och mycket för visningar och intervjuer. Oavsett sammanhang har mottagandet varit positivt.
– För mig kommer den här veckan gå till historien som den mest omtumlande någonsin. Det har snurrat i skallen på kvällarna, berättar han.
Lite som en dröm, som visserligen pågått i mer än sju dagar. Kanske inleddes tillståndet när Småstad visades i Lübeck hösten 2016.
– Det var en fantastisk upplevelse. Den tyska publiken tog emot oss med öppna armar, man fick nästan stjärnstatus. När jag gick genom Lübeck kände folk igen mig, många kom fram och sa hej. Fast på tyska då.
Idén till Småstad föddes för sisådär 10 år sedan i regissören Johan Löfstedts huvud. För Johans morbror Björn, som spelar huvudkaraktären med samma namn, började resan lite senare än så.
– Jag fick samtalet för fem år sedan, Johan frågade om jag ville skådespela i hans film. Det är roligt, för samma dag hade jag läst mitt horoskop som beskrev hur jag skulle komma till ny insikt om livet, berättar han.
Och så blev det. Precis som i filmen har Björn i verkligheten genomgått en förändring.
– Huvudkaraktären lider av extrem skräck för att prata offentligt i början av filmen. Det gjorde jag också. Utan det här projektet hade jag nog fortsatt i samma gamla fotspår livet ut.
Före det där samtalet hade Björn inga tankar på att bli skådespelare. Huruvida han någonsin skådespelat är dock öppet för diskussion än idag. Johan har placerat flera familjemedlemmar framför kameran, som sedan fått endast generella ämnen att agera utifrån.
– En vanlig fråga är, vad är verkligt och vad är inte? Men som Johan brukar svara; det är ju inte så intressant, eller hur?
I en scen ser huvudpersonen och hans syskon en videohälsning från deras bortgångna far. Meddelandet berör känsliga, om än vardagliga, frågor såsom att syna det liv man levt.
– Vi hade aldrig sett videohälsningen tidigare. Den var äkta. Alla tårar och reaktioner var också äkta. Ibland var jag tvungen att skapa känslor som inte fanns, men inte då. Mer än så tänker jag inte avslöja om vad som är sant eller inte, säger Björn.
Om och om igen betonar Björn hur avgörande Johans metoder var för resultatet.
– Han är hur proffsig som helst och hade ett otroligt tålamod. Johan gav oss ett ämne att prata om, sedan lät han bara kameran gå. Ingen annan hade plocka det lilla ur det stora samma sätt.
Fotografen, Nils Petter Löfstedt, får också beröm.
– Nils Petter fick filmen att se väldigt bra ut. Några scener är mina favoriter främst på grund av ljuset. Han är jäkligt duktig på foto.
Kommer du att göra något liknande i framtiden?
– Får jag erbjudandet så tackar jag ja. Rädslor är inte så farliga, det har jag lärt mig nu.