Den brittiska popgruppen The Rubettes bildades 1973. Deras första singel "Sugar baby love" (se klipp ovan) kom också att bli deras största hit. Ett par år senare gömmer en ung Mikael Billemar snabbt skivan långt in under sängen. Det han precis har upplevt är någonting som inte borde ha hänt. Han har hört musik som inte ska spelas i hans hem. Det är en omvälvande känsla, han är nästan chockad. Början på en insikt som ska forma resten av hans liv – pappa har fel, väldigt fel.
40 år senare sitter Mikael Billemar i en fåtölj inne på församlingshemmet i Motala. Det har gått en tid sedan det blev klart att hans tjänst som tillförordnad kyrkoherde ska gå över till en ordinarie.
– När Anders (Wallberg, tidigare kyrkoherden) dog 19 maj förra året och jag blev uppmanad att gå in som tillförordnad kyrkoherde blev jag lite smått chockad. Dels har jag aldrig tänkt tanken på mig själv i rollen som kyrkoherde. Jag tänkte också att det här fixar inte jag, sådant här kan inte jag. Det var min spontana tanke.
Han var rädd för att se sig själv i rollen som ledare. Men efter samtal med en person han ser upp till insåg han att det var dags att ge sig in i något han inte hade gjort förut. Det var tid att pröva vingarna.
– Efter några månader upptäckte jag att det här går ganska bra. Och efter ytterligare några månader tänkte jag att det här dessutom är rätt kul. Och så småningom kom jag fram till att jag kände att jag har en uppgift att fylla här också. Det här är mitt uppdrag nu.
Under sin uppväxt var Mikael Billemar ensam om att vara troende bland sina kompisar.
Det har hänt mycket sedan "Sugar baby love" förändrade allt. Men det hänger ihop på något sätt. Man skulle kunna säga att det var startskottet på den vision han nu lever efter som kyrkoherde.
Det var för sin far, som också var präst, som han gömde den där skivan. I ett hem som bara hört Johann Sebastian Bach och psalmmusik var popmusiken en skam. Från en ytlig värld i konflikt med kyrkan.
Men Mikael Billemar ville ha popmusiken. Han ville ha en värld där kyrkan var en del av världen och världen en del av kyrkan.
– Jag har levt i kyrkan i hela mitt liv. Jag växte upp i ett väldigt gammalkyrkligt hem. Där det var en stark betoning på skillnaden mellan kyrkan och världen. Det är två olika platser. Världen är någonting man ska akta sig för och bara i kyrkan finns Gud. Den motsättningen mellan kyrka och värld kände jag väldigt tidigt var någonting som jag absolut inte ville ställa upp på. Jag såg att kyrkan finns i världen och världen finns i kyrkan. Den viktiga skillnaden är mellan gott och ont och det finns gott och ont både i kyrkan och i världen. De kan stå enade i kampen mot det som är ont och både i kyrkan och världen finns det goda.
Han stod upp mot sin pappa. Något som inte gick obemärkt förbi.
– Det blev en kollision. Den var så stark att min far inte tyckte att jag borde bli präst.
Hur påverkade det dig?
– Det påverkade mig så att jag blev ännu mer övertygad om att jag borde bli det. Det hade rakt motsatt effekt. Min far har aldrig förstått sig på min ståndpunkt, men på äldre dagar har vi kunnat försonas i vår olikhet.
Han blev präst mot sin fars vilja. Popmusiken som denne betraktat som syndig blev en allt större del av Mikael Billemars liv. Hans gudstjänster med musik av Johnny Cash, Leonard Cohen och Björn Afzelius har lockat mängder av människor till kyrkan och sänts i Sveriges television. I dag är kärleken till popmusiken hans starkaste verktyg i visionen om att skapa folklighet i kyrkan.
Han upptäckte Johnny Cash sent i livet. Men snabbt blev det en favorit och nu ser han Cash som en stor förebild.
– Jag visar i de här gudstjänsterna att det finns väldigt mycket Gud och väldigt mycket angelägna budskap i den vanliga populärmusiken. I världen, i den vanliga folkligheten. Något som det är jättelätt för mig som kyrklig företrädare och präst att knyta an till. Det är hur lätt som helst och jag förstår inte människor som inte ser det. Haha, det är faktiskt jättekonstigt.
Som högste ansvarig chef över verksamheten i Motala församling går han in i en viktig roll. Det i en på många sätt omtumlande och orolig tid. En tragisk flyktingsituation samtidigt som yttre terrorhot smyger sig in i folks medvetande.
– Att folk känner oro både för terrorhot och undrar hur vi ska kunna hjälpa så här många, det är något vi möter. Hur ska vi klara det här och vad kommer att hända i världen? Kommer det bli ett tredje världskrig? Oro kan ta sig väldigt många uttryck, det har vi absolut märkt.
Vad säger du när folk kommer och är oroliga för de här olika sakerna?
– Jag hade en predikan om det i söndags. Jag har min vision för kyrkan, vilken jag skulle vilja och tro skulle kunna delas av alla Motalabor. En vision som världen och kyrkan kan dela. Jag skulle önska att vi var en plats där vi bär varandras bördor och delar varandras glädje. Det finns mycket som är tungt nu, det finns många utmaningar, det finns jättemycket som verkligen är tufft och som skapar oro. Oron ska man inte förtränga utan vi pratar om oron och bär den tillsammans. För om vi lyfter fram och bär oron tillsammans blir det mindre farligt och mindre oroande. Och sedan måste vi också lyfta fram de roliga sidorna och de glädjande sidorna. När det gäller våra nysvenska vänner så har de redan på många sätt berikat oss i Motala. De har inte minst blivit ett mycket positivt inslag i våra gudstjänster.
Just nu går han en 2-årig chefsutbildning vid sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna.
Medmänskligheten är en kraft som kan hjälpa i svåra tider. Men för att lösa de tuffaste problemen tror Mikael Billemar att det krävs starkare krafter än så.
– Vi måste lita på att vi också kan be Gud om hjälp. Jag vill säga det att vi måste be om hjälp, för jag tror inte att mänskligheten kan lösa de stora utmaningarna som vi står inför av egen kraft. Vi behöver Guds hjälp. Och för att få den här hjälpen behöver vi tillsammans be för det. Det var det jag predikade om i söndags och det tycker jag är en sammanfattning om vad kyrkan kan bidra med i den här situationen.
När du säger så, att vi ska be om Guds hjälp. Tror du att du får med dig de som inte går i kyrkan?
– Jag tror att när människor hamnar i djup ångest och oro kommer det en punkt när de allra flesta inser att det enda jag har kvar att hålla mig till är att jag litar på att det finns någon mer än vi. Att det finns en större makt som kan hjälpa oss, Gud.
Att vara kyrkoherde är ett profiluppdrag och med den position han själv gett sig i Motalabornas ögon måste jag ställa frågan.
Ska du flytta från Vadstena nu?
– Haha, det här är en känslig fråga, haha. Jag har en dotter som går i årskurs åtta och så länge hon går på högstadiet i Vadstena är det inte aktuellt att flytta. Det har vi lovat henne.
Vad vill du själv då?
– Haha, det finns för- och nackdelar med både och. Jag har bott i Vadstena i 18 år nu. Jag känner Vadstena och det är en trevlig stad att bo i. Jag har många vänner i Vadstena och avståndet därifrån är minimalt. På det sättet ser jag det inte som ett problem. Å andra sidan tycker jag att Motala är en väldigt vacker stad. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att bo i Motala. Det är inte alls otroligt att vi så småningom flyttar hit.