På en stol framför disken sitter en man och för ett samtal med antikvariatsbokhandlare Monika Lantz. Det tycks ha pågått en stund.

– Det här är ju också en plats för sådant, många kommer in, tittar lite och slår sig ned för att diskutera något, säger Monika, som har drivit antikvariatet i 13 år.

Antikvariatsbranschen sägs vara på väg bort, liksom den fysiska bokhandeln i stort. Men på den centrala gatan i Vadstena ligger två antikvariat, varav det ena bara har öppet på helgerna. Mikrokosmos håller dock öppet alla dagar utom söndag och måndag, året om.

Artikelbild

| Antikvariatet Mikrokosmos är inte bara en bokhandel utan också en plats för samtal. Monika Lantz är bevandrad i det mesta vad gäller litteratur, musik med mera.

– Så här års går det bra. Under vintern är det mycket tystare, förstås. Men det kommer in en och annan. De som är som jag: bokälskare. Att det går knackigt för många boklådor och antikvariat tror jag beror på lönsamhetskrav.

Ändå är det många som talar om att de skulle vilja öppna antikvariat, menar Monika. Det finns ju en mysfaktor inblandad.

Butiken går runt men det blir inget över. Monika Lantz lever på sin pension, antikvariatet driver hon av intresse. Och för att maken Håkan, som avled 1993, hade en dröm.

– Det var han som ville öppna antikvariat här i Vadstena. Men han avled på flyttlasset på väg hit. Så småningom bestämde jag att jag skulle göra det i hans ställe; öppna ett antikvariat i Vadstena. Och 2005 var jag i gång.

Monika Lantz har alltid varit en läsare och bokälskare. Hon har skapat en liten men rik mötesplats för likasinnade. Här finns dessutom noter, tidskrifter och mycket att titta på i butikens vinklar och vrår. Längst in i lokalen, när man vikit runt ett antal hörn, finns ett rum med stenväggar och dörrkarmar med anor från 1400-talet: en annan butik, inhyst hos Mikrokosmos finns här, en som säljer och köper gitarrer.

På Mikrokosmos träffas dessutom den litterära föreningen Kosmos.

– Det finns ju massor av läsegrupper i Vadstena. Den här staden är ju speciell på det sättet; här bor många äldre akademiker, och yngre med. Biblioteket har till exempel betydligt fler beställningar av böcker än det större biblioteket i Motala. Vadstena är en utpräglad kulturstad. Vår förening, med 40-talet medlemmar, ägnar oss åt äldre litteratur.

Litteraturföreningen Kosmos har samlats för att till exempel läsa och diskutera det finländska nationaleposet Kalevala och James Joyce’s ”Ulysses”, en av litteraturens milstolpar – som många fler påstår sig ha läst än som faktiskt har gjort det.

– När Nobelpriset tillkännages brukar vi samlas här i butiken och dricka champagne, berättar Monika.

– I år ska vi dela ut ett alternativt Nobelpris, till två kvinnor och två män. Kriteriet är att författarna ska vara döda.

Monika Lantz är född och uppvuxen i Norrköping och innan hon blev bokhandlare handlade hennes liv mycket om musik och om undervisning. Innan hon öppnade Mikrokosmos var hon lärare på Bona folkhögskola i Motala. Hon har också varit lärare i Lettlands huvudstad Riga.

– Jag har alltid vetat att jag var adopterad från Lettland. När landets befriades från Sovjet 1991 och blev självständigt reste jag dit av nyfikenhet och blev fullkomligt kär i staden. Jag ville bo där.

Det tog ett år men sedan fick hon arbete på Sjöfarthögskolan i Riga, som lärare i engelska.

– Jag lärde mig lite lettiska också, jag är intresserad av språk.

Före den perioden var Monika Lantz verksam på Svenskt Visarkiv i Stockholm, från 1964 till 1981, med uppehåll för att föda barn. Familjen bodde i Högsjö, Vingåkers kommun i Sörmland och Monika veckopendlade.

– Jag arbetade med forskning, transkriberade ballader och arbetade tidvis i visarkivets bibliotek. Det var ett deltidsjobb, tre dagar i veckan.

Musik har alltid haft en stor roll i Monika Lantz liv, och i hela släktens. Under en annan period arbetade hon på Musikstiftelsen i Skinnskatteberg, då känt främst för sin stora körstämma, som lockade tusentals sångare. Monika var även en av dem som var med och sjöng, när hon inte arbetade med administration, arrangemang och med att ta hand om artister som kom till stiftelsens konserter.

– Jag har varit med i en blåsorkester också, när vi bodde i Högsjö spelade jag trombon.

I Mikrokosmos skyltfönster finns en sinka och ett krumhorn, två mycket gamla instrument som Monika också har trakterat.

– Jag har saknat körsången, som jag inte kan syssla med längre.

Men Monika har hittat något som kompenserar.

– Jag binder in böcker. Föreningen Amatörbokbindare i Linköping har lokaler och verktyg där man kan jobba. Från början tänkte jag att jag skulle lära mig att se om en bok var handbunden eller maskinbunden. Nu binder jag mest för att jag tycker så mycket om böcker. Det är så roligt att jag faktiskt inte saknar körsången längre.