Karl-Erik möter upp i allrummet på Wasagården där han bor sedan hans fru gick bort för några år sedan. Benen, som räddat många bandybollar och sprungit åtskilliga mil på fotbollsplanen, fungerar inte så bra längre så rullstolen han sitter i är ett bra hjälpmedel. Humöret är det däremot inget fel på.

– Jag trivs bra här på Wasagården. Det finns inget finare äldreboende i vårt land, säger Karl-Erik och ler med hela ansiktet.

Wasagården ligger i Vadstena, inte långt från barndomshemmet på Skänningegatan.

Artikelbild

| Karl-Erik Edvardsson spelade för IFK Askersund mellan 1955 och 1965. Här i en match från 1960 mot Örebro SK.

– Jag minns att vi alltid hade en boll när vi sprang ut och lekte när jag var barn. På sommaren var det fotboll och så fort isen lade sig på vintern spelade vi bandy.

Det var långt före konst-is och hjälmtvång och de improviserade matcherna spelades på Kanalen vid slottet och på Naddöviken i Vättern.

– Vi ville spela så fort som möjligt när det frös och jag åkte igenom isen många gånger. Det kunde nog ha varit farligt men vi var inte rädda.

Karl-Erik började spela bandy under mer organiserade former i den lilla klubben Nässja BK strax utanför Vadstena.

Artikelbild

| Karl-Erik och Maj-Lis träffades i Åtvidaberg men flyttade till Vadstena redan under 50-talet.

– Det var en fin förening som tog väl hand om ungdomarna. Våra hemmamatcher spelade vi på Kungsvalla idrottsplats.

Ryktet började gå att Karl-Erik var duktig i både bandy och fotboll och 21 år gammal blev han värvad till spel Åtvidaberg. Där jobbade han som brevbärare, stod i bandymålet i Åtvidabergs BK och var anfallare i Åtvidabergs FF.

Artikelbild

| Karl-Erik Edvardsson bor på Wasagården, inte långt från kanalen vid Vadstena slott där han som barn började spela bandy.

– Det var jag som gjorde målen i ÅFF. Jag var nog egentligen bättre i fotboll men jag fick större framgångar med bandyn.

Karl-Erik visar en bild från när han provspelade för IFK Norrköpings stjärnfyllda lag på femtiotalet. Det blev inget spel i Norrköping men han fortsatte att spela för ÅFF.

Trots alla sportsliga framgångar i Åtvidaberg var det viktigaste som hände under den tiden att det var där han träffade sin fru Maj-Lis.

– En lagkompis var tillsammans med Maj-Lis syster så det var så vi träffades. Vi gifte oss 1952, samma år som Ing-Marie föddes. Vår son Janne kom två år senare.

När tredje barnet Anna-Karin föddes hade paret flyttat från Åtvidaberg. Karl-Erik hade blivit värvad till IFK Askersund men valde att bo i Vadstena och pendla till bandymatcherna. Det var en stor värvning för IFK Askersund och laget pendlade mellan högsta och näst högsta serien under tiden Karl-Erik spelade där. Ove Danielsson som är pensionerad journalist på Nerikes Allehanda, beskriver Karl-Eriks spelstil mellan stolparna i bandymålet:

– Edvardsson var en målvakt som inte kastade sig i onödan. Han kunde se helt ointresserad ut när han stod och lutade sig mot en stolpe när IFK anföll. Men när det drog ihop sig var han på sin vakt. Han tog många straffar genom att lugnt stå kvar och göra skridskoparader, säger Ove Danielsson.

Karl-Erik var med i truppen när Sverige mötte Sovjet för första gången, inför 15 000 åskådare på Stockholm stadion. Den matchen var det Yngve Palmgren från Bollnäs som vaktade buren.

– Det glömmer man aldrig. Det var jättemycket folk och högtidligt med nationalsången. Jag kommer ihåg att de ryska spelarna inte fick vara med för den ryska lagledningen på banketten efteråt.

1960 var det Karl-Eriks tur att möta de ryska stjärnorna inför storpublik i Linköping. Karriären på elitnivå i IFK Askersund tog slut efter en fingerskada 1965. Efter det blev det Vadstena GIF först som spelare och sen som ledare.

Många vänskapsband knöts genom idrotten både bland medspelare och motspelare. Gösta ”Snoddas” Nordgren var bandyspelare i Bollnäs och rikskänd genom att han slog igenom som sångare med låten Flottarkärlek.

– Vi var uppe hos Snoddas och hälsade på minst en gång om året. När han var och spelade i Folkparken i Vadstena kom han och bodde hos oss. Då plockade Maj-Lis fram sitt dragspel och så spelade de tillsammans hemma i vardagsrummet.

I dag håller Karl-Erik kroppen i form med gympa och huvudet med korsord. Han är gärna med på frågesporter eller när det bjuds på musikunderhållning på Wasagården. När det blir varmt nog planerar han och yngsta dottern att ge sig ut och cykla på äldreboendets nyinköpta elrullstols-cykel.

– Och så läser jag mycket om sport och tittar på fotboll på tv. Laget i mitt hjärta är fortfarande Åtvidaberg.

Det har hunnit hända mycket under Karl-Eriks nittio år och efter att ha pratat minnen under en förmiddag rinner det en tår på hans kind. Men när han tittar upp ler han.

– Jag blir lite rörd när jag tänker tillbaka, men jag har haft ett fint liv hela vägen, det har varit toppen. Jag är nöjd med mitt liv.