Vi har en frusen hund.

Hon heter Empi och jag har berättat om henne tidigare, men det är just så här års vi allra tydligast ser hennes egenheter. När de pratar om "höstrusk" på väderrapporten i radion på morgonen har jag inga svårigheter att inbilla mig att hon ryser. Eller, det kanske inte är inbillning?

Vår älskling har en tunn korthårig päls med väldigt glesa strån på magen. Hon är av rasen rhodesian ridgeback, och i hennes ursprungs Sydafrika behövs inga värmande pälsmassor. Men här! Så vi får hjälpa till.

Det är egentligen den kalla marken som är allra värst. Det betyder att husse och matte ständigt släpar på fårskinn, skumgummidynor och fleecefiltar. Annars är det omöjligt att sitta ned, ligga ned ska vi inte ens prata om. Obehagliga vattenpölar och vått gräs, nä fy...

När vi släpper ut henne på morgonen för den första morgonkissen i trädgården huttrar hon synbart. På ryggen står pälsen rakt upp, man ser huden mellan stråna. Jag förstår henne. Tänk att gå från den varma sängen rakt ut i trädgården för att kissa, naken. Burr!

För det är klart att hon har en varm säng. Sedan i somras sover hon på en tjock yogadyna, med lakan och frottéhandduk. Och självklart stoppar vi om henne, så här års med en fuskpälsfäll. Då suckar hon högt, med ett litet stön, som kvitto på att det är skönt. Bortklemad, moi?

Tidigare var det ännu "värre", om du är hygieniskt lagd. Den självklara platsen för en hund av denna typ är sängen. Under duntäcket. Japp, så är det. Hon skulle aldrig drömma om att sova vid en dragig dörrspringa, många mer varmblodiga hundars skönaste plats.

Men under sommaren fick hon problem med en envis urinvägsinfektion, så det blev att flytta ned ur sängen. Jag tömde Jysks lager av vattentäta underlakan och tvättmaskinen gick i stort sett dygnet runt. Vart vi än åkte hade vi en blå Ikeakasse med nytvättade badhanddukar med oss.

Nu verkar hon ha accepterat sin degradering till golvet, trots att infektionen nog äntligen verkar ha läkt ut. Men det krävs som sagt en fuskpäls som täcke för att stå ut.

I sina härligaste drömmar springer Empi på den torra savannen. På landet i Sverige är favoritplatsen framför braskaminen. Nära.

Empis företrädare, vår första ridgeback, låg gärna under en braskamin, som stod på ben. Där stack hon in huvudet, och vi förundrades över att inte hennes hjärna blev kokt. Och den första ridgeback vi träffade hade en egen fåtölj som hon knuffade till den plats där solen sken in, så att hon alltid kunde ligga i en solstrimma.

I brist på braskamin utomhus hoppas Empi ständigt att vi ska elda skräp. Precis i kanten av brasan, där glöden just brunnit ut till varm aska, där – bara där – kan man faktiskt stå ut med hösten.