Knock ett: kollektivtrafik. Knock två: skola. Knock tre: bredband? Hur länge orkar landsbygden stå upp och fortsätta kampen för sin överlevnad?
Tillgång till en internetuppkoppling med relevant kapacitet, mer populärt kallat bredband eller fiber, är i dag en del av hygienfaktorerna för en fastighet. Värdet på densamma är direkt beroende av möjlighet till surf, videotjänster, distansarbete, trygghetslarm och andra vardagsinslag som kräver bandbredd. Värdet i vardagen är också reellt.
Framtiden kräver bredband, överallt. Därför har regeringen bara för några år sedan höjt ambitionen till att minst 95 procent av hushåll av företag i Sverige ska ha tillgång till bredband år 2020. Det följs dessvärre inte upp med tillräckliga resurser, varken nationellt eller lokalt.
Samtidigt får allt fler telefonikunder på landsbygden sladden borttagen, utan att det finns någon relevant ersättning att fylla tomrummet med. Mobiltelefoner och externa antenner är inga hållbara långsiktiga lösningar, utom möjligtvis i extrema undantagsfall. Därför är det viktigt att kommunerna är på hugget och bevakar frågor som bredbandsutbyggnad, både i tätorter och på landsbygden.
Regeringen formulerar sig som att ”utgångspunkten är en marknadsdriven utbyggnad som sker i samklang med det ansvar som det offentliga har”. På pappret innebär det att lösningen som Motala har stått bakom i kommunens norra delar, i form av IP-Only som utförare av utbyggnad, är en önskad modell.
Problemet här är att för få har anmält intresse för att koppla upp sig. Att den situationen har uppstått är inte lätt att förklara. Varför väljer människor aktivt att avstå från att ansluta sina fastigheter till det i framtiden direkt nödvändiga bredbandsnätet? Är det kortsiktig ekonomi eller bristande förståelse för innebörden som är grundorsaken? Det är relevanta frågor att ställa sig för att komma vidare.
Att döma av informationsspridning med allmänna möten och andra inslag har IP-Only gjort vad man kan förvänta sig av dem. Det går förvisso alltid att göra mer, men de har inte underpresterat när det gäller information om erbjudandet. Inte ens hälften av hushållen har nappat. Innebörden ska inte jämföras med katastrofer, men betydelsen i vardagen är stor för många av de hoppfulla boende som nu får vänta på en fortsatt osäker framtid.
En relevant fråga att ställa i sammanhanget är om kommunen har gjort vad som kan förväntas av dem? Där är svaret mer oklart.
Samtidigt, i en storstad i regionen, föreläser en journalist om landsbygdskrisen och växande klyftor mellan stad och landsbygd. Det pratas mycket och det finns kloka tankar om läget, men vad händer rent konkret?
Slag efter slag har träffat landsbygden i ansiktet under de senaste åren. Beskedet om den uppskjutna fiberutbyggnaden är ännu ett exempel på en potentiell knock. Än så länge reser sig invånarna upp och kämpar vidare i ringen, men frågan är hur länge de orkar. Kollektivtrafik, skola och bredband är vitala delar av livet som inte finns på plats. Kommer vi allt närmare en teknisk knockout på kommunens norra delar?