Ledare Hur ska man förhålla sig till en verklighet som inte är som man vill att den ska vara? Det var kärnan i debatterna som fördes i riksdagens förstakammarsal i förra veckan. Nordiska rådet samlade representanter från de fem nordiska länderna för att diskutera samarbete med USA under nya förutsättningar. Och nog kan man allt säga att förutsättningarna är nya.

Donald Trump i Vita huset är knepigt för alla som värnar om starka band över Atlanten. Det är självklart att de nordiska länderna bör hålla en enad linje mot den amerikanska presidentens burdusa persona och protektionistiska politik, samtidigt som nära band med USA är självklart. Om detta var alla representanter överens, trots meningsskiljaktigheter i synen på Nato.

I en tid av stor oro är det nordiska samarbetet viktigt. Både som en enad röst i EU och i världen. Men också som en allians mellan fem länder som har en gemensam kultur och historia, och förhoppningsvis en framtid.

Nordiska rådet bildades 1952. Syftet var att integrera länderna och skapa fri rörlighet för dess medborgare. I dag är det självklart att svenska ungdomar kan åka och jobba i Norge och att finländska studenter lika gärna kan välja Uppsala universitet som Åbo Akademi. Men under senare tid har det nordiska samarbetet ställts inför två problem. Det ena är gränskontrollerna mellan Danmark och Sverige, och det andra är den bristande språkintegreringen.

Gränskontrollerna över Öresundsbron infördes som en åtgärd att hindra asylsökande från att ta sig till Sverige. Många pendlare fick därmed en mycket jobbigare vardag. För den som värnar om nordiskt samarbete torde det därför vara klart bättre att förlägga dessa kontroller till gränsen mellan Danmark och Tyskland. Sverige bör vara berett att förhandla för att få till ett sådant arrangemang.

Men för att kunna röra sig obehindrat krävs mer än att fysiskt kunna ta sig fram. Man måste också kunna göra sig förstådd. Svenskans försämrade ställning i Finland är därför oroväckande. Det svenska språket utgör länken mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Men vid sidan av den finländska språkfrågan finns ett annat problem: Danska blir allt mer obegripligt. Språk tenderar att förändras i en riktning som antingen gör det lättare att tala och svårare att förstå, som danska, eller lättare att förstå men svårare att tala, som svenska. Det danska språket har alltså utvecklats bort från svenskan och norskan det har helt enkelt blivit grötigare med tiden vilket gör att språkförbistringar uppstår.

Det är synd. Men det finns så klart en lösning på problemet. Öka de kulturella utbytena, uppmuntra studenter att plugga i ett annat nordiskt land, låt barnen lära sig grunderna i de andra skandinaviska språken och vägra prata engelska med varandra.

För att Norden ska vara starkt utåt måste det vara starkt inåt. Om de nordiska länderna inte är integrerade med varandra går det inte att tala som en enad röst. Särskilt inte om rösten pratar modern danska. (Liberala nyhetsbyrån)