I måndags illustrerades detta mod av niondeklassaren Rufat Safarov, som i talarstolen under Motalas kommunfullmäktige framförde frågan om varför avgiften för skolmaten i gymnasiet skulle höjas från 500 till 800 kronor per elev.
Det är rimligtvis precis frågor av denna karaktär som man kan förvänta sig att medborgare vill ta upp under ”Allmänhetens frågestund”.
Frågor som direkt berör vardagen och har väldigt konkret betydelse för invånarna.
Eleverna i Södra skolan ställde sig frågan ”kan vi verkligen påverka?” och borde ha fått ett bättre besked än det de bevisligen fick.
Som MVT har rapporterat om blev svaret från Magnus Byman (M) relativt kort och avspisande – knappast det som eleverna eller för den delen övriga åhörare hade förväntat sig.
Mest påfallande var agerandet från kommunalrådet Eva Isaksson Ribers (M) som helt sonika vägrade svara på en fråga om inte skatten kunde höjas i stället. Hon har senare förklarat att hon ångrar sitt uppförande och hade en dålig dag. Det sistnämnda kan alla ha och det är förvisso mänskligt att fela, men den fortsatta förklaringen som har getts om att frågeställaren i klartext hade för många frågor att ställa känns inte rimlig.
Frågor som denna är ofta mer komplexa än vad de verkar vid en första anblick och därför är det fullt logiskt att det kommer följdfrågor på ett kort svar.

När ska medborgarna få ställa frågor, om inte under frågestunder? Fyller dessa över huvud taget någ­ot syfte i nuvarande form? Betydelsen av möjligheter till interaktion mellan beslutsfattare och medborgare bör inte underskattas och det är därmed upp till var och en i fullmäktige att fundera på hur man egentligen vill ha det. Rimligtvis bör begreppet frågestund kunna utvidgas till att innefatta mindre debatter och replikväxlingar mellan de inblandade. En frågestund ska inte nödvändigtvis bara betyda en kort fråga som skulle kunna besvaras med undvikande standardfraser.

Frågestunderna är viktiga och värda att bevara. Alternativet är att medborgare som har en fråga alltid tar direktkontakt med de politiker eller tjänstemän som de tror har ansvaret. Rent krasst är det ett slöseri med både medborgares och ansvarigas tid, eftersom det kommer att bli ett antal hänvisningar och vidareskickningar innan ett eventuellt svar kommer att ges. Det finns dessutom ett egenvärde i det offentliga mötet i talarstolen mellan medborgare och politiker. Symboliken och närheten i denna situation är viktig.