Onsdagen bjöd på en räcka siffror från Italien: 6,68 följt av 6,91 och till slut över sju procent. Man skulle kunna tro att det var opinionssiffror för landets premiärminister, men hans noteringar ligger fortfarande betydligt högre, på 25 procent. De lägre siffrorna handlar om räntan på italienska statsobligationer.
Just sju procent har satts som smärtgräns, ett tecken på att omvärlden har förlorat förtroendet för landets regering och landets ekonomi. Italien har världens tredje största statsskuld, låg tillväxt och en allt högre arbetslöshet, särskilt bland unga. Och en premiärminister som blivit ett allmänt åtlöje i omvärlden.
Silvio Berlusconi verkar helt obekymrad om sitt solkade rykte. Han har visst fog för denna nonchalans. Hans vidlyftiga privatliv kantat av sexskandaler, hans enorma rikedom och hans dominans över media har inte hindrat honom från att bli demokratiskt återvald. Från 2008 är han inne på sin tredje period som premiärminister och är därmed italiensk mästare i den grenen under efterkrigstiden.

Berlusconis position som me-diemogul är en förklaring till den makalösa politiska karriären. Hans har lyckats med att förvandla tv, det massmedia som når ut längst, till en veritabel dumburk och en propagandaapparat för sig själv.
Silvio Berlusconi har villkorat sin avgång. Först ska regeringens krispaket röstas igenom i parlamentet. Den positiva tolkningen är att premiärministern vill framstå som ansvarstagande politiker som vill avsluta (?) sin karriär med att bana väg för de den nya hårda politiken. En annan tolkning är att han inte ger sig förrän han har lagt sig i framtidens Italien – också.

Silvio Berlusconi har skapat sig en plats i historien som den moderna tidens svar på vissa romerska kejsarna. Skillnaden är att italienarna och omvärlden inte kan slå igen boken utan måste leva med denna historia.
Dramatiken i Italien har bara börjat och överskuggar redan Grekland. Nu försvinner förhoppningsvis en av huvudpersonerna genom bakdörren. Finito signore Berlusconi.