Historien är brokig och innehåller både snedsteg, klavertramp, tänkvärda tankar och genidrag – och framtiden kommer sannolikt att bidra med ännu mer mångsidighet inom dessa områden.
I morgon är det första maj, en klassisk arbetarhögtid. Sedan mer än ett sekel vajar de röda fanorna i mängder och kampsångerna klingar mellan husen och träden där tågen av engagerade människor drar fram i Motala, Vadstena och många andra städer. Just i år får vi i Östergötland fint besök av Thomas Östros, som säkerligen kommer att prata både om sin egen ideologi och spy galla över dem som inte har samma syn som han själv.
På de allra flesta håll leder ändå dessa engagerade människors energi till något gott. Människor samlar sig och förenas kring gemensamma mål, tankar och ideologier. Det finns väldigt mycket gott att säga om denna folkrörelse – utan den hade vi inte varit där vi är.
Men behövs den verkligen i dag? Jag är inte övertygad. Trots global finanskris, lågkonjunktur, recession och alla negativt laddade ord som den nationalekonomiska encyklopedin kan spotta ur sig har vi det ändå bra i Sverige – om man har lite perspektiv.
Naturligtvis har människor ändå rätten att uppröras över saker i sin vardag, men lite måttfullhet i ordval och medel skadar inte. Dessutom måste jag i dag ställa den relevanta frågan, vad är en ”arbetare”? Är det enbart människor som står vid löpande bandet? Sophämtare? Städare? Är kontorsråttor arbetare? Är heltidsanställda kommunpolitiker arbetare? Är enbart de politiker med socialistisk ideologi ”arbetare”?

För mig som tillhör den yngre (och mer bortskämda) generationen har första maj spelat ut sin roll, åtminstone som nationell helgdag. Sedan 1939 är just första maj en ”röd dag” i almanackan, men i dagens värld frågar jag mig hur det kan motiveras?
Ska just ”vänster­åsikter” premieras på detta sätt? Är det verkligen försvarbart ur ett jämlikhetsperspektiv att ungefär halva befolkningen, sett till opinionsundersökningar, har en statligt sanktionerad ideologidag när den andra halvan inte har det?

Det är i jämlikhetens namn dags att avskaffa första maj som nationell helgdag – eller ännu hellre inrätta en annan nationell helgdag för de ideologier som inte får sin mer än välförtjänta plats under nämnda dag.
Som den liberale tänkare och europavän jag är framstår naturligtvis Europadagen 9 maj som en het kandidat till ny allmän helgdag med ideologiska förtecken.
Ersätt snarast den meningslösa helgdagen trettondedag jul med 9 maj. Upp till kamp!