I en insändare den 3 maj presenterar Varamovännen Iréne Karlsson rörelsens verksamhetsidé. Inledningsvis förhärligas den fallfärdiga folkparksanläggningen med vidhängande vanskött badanläggning. Folkets park bör, skriver hon, rustas upp och åter bli det kulturcentrum som det tidigare varit.
Själv har jag mycket klara minnen av de hätska insändare, vilka under parkens storhetstid skrevs efter varje utekonsert eller danskväll. Festligheternas ljudnivå ansågs störa den ljuva kvällsslummern för omgivande befolkning. Tänka sig om denna sanitära olägenhet skulle återuppstå!
Efter ovanstående kulturella inledning får kommunen utstå en svidande kritik för en decennielång passivitet rörande marknadsföringen av Varamobaden.
Min stilla undran är varför inte Varamovännerna redan då bildade sin aktionsgrupp för presumtiva badgästers bästa.
Lalandias plötsliga uppdykande tycks dock ha stört vännernas törnrosasömn, varför etableringen med alla medel måste bekämpas.
Man föreslår att den fortsatta utvecklingen skall ske med stor försiktighet, för att tillvarata de naturtillgångar som finns i området, det vill säga på minsta sätt stör de närboende.
Notera gärna att själva Varamoviken och dess natur på intet sätt negativt berörs av Lalandias etablering.
Insändarens mest spännande del är vännernas eget koncept för försiktig utveckling av området: En glasskiosk toppad med en sjukstuga specialdesignad för plåsterbehövande badgäster anses vara ett nytänkande som skulle kunna locka mängder av besökare från både när och fjärran.
Varamons vänners hastigt påkomna programförklaring mot Lalandias etablering kan endast ses som en partsinlaga för att säkerställa den egna nuvarande boendemiljön inför framtiden.
Per de Faire